papper

Ja, ni vet ju redan att jag är galen i pappersprodukter. Och att jag plågar min familj (när vi reser tillsammans) genom att ständigt dyka in i affärer för att köpa ett vykort, prova en penna eller bläddra i ett anteckningsblock. Den senaste resan till Japan var förstås inget undantag. Här är några av mina fynd (ledsen för att bilden är lite suddig)!

Vi följer klockan:

Högst uppe till vänster: två små fina askar med anteckningslappar. Kan bli en bra liten present till någon, tänkte jag? Åker man i körsbärsblomstid hör det liksom till att man inkluderar något med körsbärsblom.
En liten förpackning med små glada pratbubbleklisterlappar – att dekorera med (baksidan på förpackningen föreslår: på anslagstavlan, i dagboken eller kalendern, på teckningar, för att hålla koll på gästernas glas på kalaset, på presentpåsen).
Under den: washitejp – med körsbärsblommor.
Ännu fler klistermärken, som ser ut som små gubbar med olika ansiktsuttryck – utmärkt i familjekalendern.
Rutiga klisterlappar som går att skriva på – som understrykning eller överstrykning med andra ord!
Finfint handgjort papper!
Under det: väldigt vackra kort, älskar att de är så stiliserade. Och Fuji är precis så där imponerande i verkligheten, man kan inte se sig mätt.
Till vänster om dem: ännu fler klistermärken. Några som påminner om Paris (aldrig fel), några med fyrklöver för att ge tur till många, några små ninjor. Och ovanför dem: ännu fler sådana där över-/understrykningslappar. Fanns hur många varianter som helst, överallt…
Ännu längre till vänster: presentpåsar. De allra minsta kan man till exempel lägga pengar i. De randiga har cellofanbaksida!
Och så förstås: pennor. Vet inte varför jag alltid köper Frixon, men det gör jag. Kanske för att de är så bra att lösa korsord med, eftersom man kan sudda… Och en pensel, för att de är så vackra.
Rullen ovanför pennorna innehåller mer papper, eftersom det är en specialitet från Kanazawa dit vi for på utflykt. Klart man måste köpa souvenirer :-)!

Känns väl inte som några massiva inköp, eller? Och det braiga med de här sakerna är ju att de inte är tunga att ta med sig, så varje gång jag kommer hem undrar jag: varför köpte jag inte MER?

(Lovar er dock att ingen annan i familjen tycker att det behövs mer i skåpen.)

Papper på Ito-ya.

Är det fler än jag som fortfarande älskar skolstarten?

Jag menar nu inte det där som gör att det egentligen känns som sommarlov, när man inte längre behöver tänka på vem som behöver lunch eller vad man själv vill äta och när, hur många man är till middagen och varför mjölken fortfarande står framme när klockan är två på eftermiddagen.

Nej, jag menar pennorna. Papprena. Häftena. Pennfacken. Pärmarna. Suddgummina.

Alltså: att få gå till en pappershandel så här års är rena himmelriket för mig – och då går jag inte ens i skolan. Numer är det inte heller någon som vill att jag kommer med och bockar av allt på listan (japp, i mina barns skola får man en lista över allt man kan tänkas behöva. Ganska lite behöver köpas upp till och med fjärde klass, men sedan är det betydligt mer, inklusive alla skolböcker), men det hindrar inte mig ifrån att ändå slinka in när jag får möjlighet.

Det samma gäller för övrigt konstnärsmaterial, trots att jag inte målar så mycket eller ofta som jag skulle vilja. Anrika Pearl Paint i New York gick tyvärr i graven för ett år sedan ungefär, där har jag tillbringat timmar – för att komma ut med en rulle maskeringstejp eller en flaska bläck.

Men det är liksom inte att köpa som är det viktigaste, det är att få en uppfattning om vad som finns, om man skulle behöva.

Hur många gånger har inte familjen behövt vänta på mig när jag bara ska kolla lite… papper. Pennor. Dagböcker. Almanackor. Vackra vykort. Washitejp. Presentpåsar.

När vi var i Tokyo senast gick jag själv till Ito-ya. Det vill säga, den son som följde med satt still i entrén medan jag, utan tidsbegränsning, vandrade alla tolv våningarna och kom ut med: vackra små klistermärken, några i form av fyrklöver och några i form av körsbärsblad. Från Kyukyodo fick jag med mig några små vykort. Och från Haibara några pengakuvert. Jag tillbringade också någon timme på Loft och handlade några pennor… Ni fattar. Eller också gör ni inte det och det gör ingenting, för min familj fattar inte heller.

Men skulle ni dela detta intresse rekommenderar jag varmt den australiska (var tvungen att kolla upp det där med ”australisk”, se Catharina Grünbaums inlägg här!) sajten Notemaker. Eller den här, som jag hittade av en slump häromdagen: Present & Correct. Man behöver väl alltid en penna?

Och har du någon annan favoritaffär – berätta gärna!

Galen i pappersprodukter.

Äntligen skolstart!