En annorlunda vinkel från Tuilerierna – men jo, Sacré Coeur ligger faktiskt där, bara ganska långt bort!
Jag kan inte sätta foten i Paris utan att känna det som att jag har vingar under skorna.
Första gången jag verkligen vet att jag kände så var för 19 år sedan. Det var på intet sätt första gången jag var i Paris, men det var ganska otippat att jag ens skulle orka gå – och vad gör man då i Paris?
Det var september och jag och maken hade bokat en lång helgresa, jag var i slutet av min första graviditet. Sedan i maj hade jag i princip inte kunnat gå mer än tio steg utan att bli andfådd, jag hade till och med svimmat, för att jag inte fick luft. Att åka till Paris som en sista resa på tumanhand såg nog bra ut på biljetten, men var kanske inte så smart. Min man såg framför sig hur vi skulle tillbringa många timmar på caféer och parkbänkar, om vi ens skulle komma utanför hotellrummet.
Som han misstog sig. I Paris var andnöden som bortblåst och för första gången på fem månader kunde jag röra mig obehindrat – så obehindrat man nu rör sig i åttonde graviditetsmånaden. Det kändes som om jag flög, vi gick och gick, över broar, genom parker och i affärer. Tröttheten var ett minne blott. Maken häpnade, som om den där andnöden var något jag hittat på (det var den inte. Den var i allra högsta grad verklighet och oerhört jobbig eftersom ingen förstod att jag inte ens kunde gå de tio stegen ut till brevlådan hos mina föräldrar utan att låta och känna mig som att jag sprungit tre mil).
Maken häpnar förresten fortfarande, eftersom han även senare fått uppleva vilken inverkan Paris har på mig. Jag vet inte hur många gånger jag sovit urkasst för att jag vet att jag ska gå upp halv sex för att hinna med tåget, hur illa jag sover på tåget ska vi inte tala om (jag sover dåligt i alla transportmedel, så det är inget märkligt, men jag glömmer det varje gång), inte heller hur grinig jag är. I samma sekund jag sätter foten på Gare de Lyons perrong sträcker jag på ryggen och vet att det blir en bra dag. Det spelar ingen roll om det ösregnar, blåser storm eller är högsommarhett: Paris är ändå Paris.
Och det här är förmodligen anledningen till att flera av mina böcker anknyter till Paris på något sätt – som en längtan (i ”Öppna dina ögon”), som en destination eller som bakgrund och mål i kommande böcker. Om det är undermedvetet eller medvetet låter jag vara osagt, men det ger mig alltid en möjlighet att resa dit för att rekognoscera, verifiera detaljer och friska upp minnet med smaker och dofter. Jag har överseende med sura kypare, ännu surare rödvin, läskiga toaletter, dragiga och småtrista hotellrum, fullpackade metrovagnar och ändlösa, oorganiserade museiköer. Det ska mycket till innan jag säger att det var en dålig dag i Paris – och jo, jag har upplevt både ösregn, storm och blötsnö, sommarhetta, metrostrejk, tågstrejk och försenade flyg. En löksoppa, ett glas kallt vin, en baguette, en croissant och allt är förlåtet.
Någon säger: det är för att du inte bor där. Du skulle inte orka. Men vet ni – det är okej. Jag låter Paris vara mina drömmars stad, med alla dofter som rymmer minnen ända sedan jag var tretron och kom dit för första gången. Och så lämnar jag boendet till en av sönerna, som är ung nog att stå ut med allt som inte är så skimrande som i min fantasi och gör så att jag har ännu fler anledningar att åka dit!
