Minns ni musan?
Hon som ser ut så här?
Första gången jag hörde talas om henne var hos Holly Lisle, under den kurs jag bestämde mig för att ta: How To Think Sideways (HTTS) . Musan är kort och gott ditt undermedvetna och din inspiration. Fast när man tänker på henne (kan förstås även vara ett väsen av manligt kön eller kanske inte alls vara varken kvinnlig eller manlig, bara ett ”det”. Och för övrigt gillar jag inte ordet ”hen”, så det kommer ni inte att hitta hos mig… på ett tag.) som en figur som liksom är lite småsur över att inte bli tilltalad blir det lättare att också kalla fram henne. Min musa gömmer sig som sagt bakom datorn. Hon ligger där och suckar över att jag inte skriver mer och framför allt över att jag inte rådfrågar henne. Och det underliga med musan är att hon inte svarar om man ställer en direkt fråga.
”Vad ska jag skriva då?” är inte en fråga hon ens bemödar sig om att svara på och skulle hon svara är det med en axelryckning och ett ”Vem bryr sig?”.
Men om man lockar med ”Tänk om en liten gris stod i badrummet!”, då vaknar hon liksom till liv. Kanske svarar hon ”Eller två? Eller tänk om de ligger under sängen och grymtar?” och om jag kontrar med ”Och de tänker äta upp hela heltäckningsmattan!” så kanske hon säger ”eller också vill de flytta in, med sina kusiner och allt!” och så är vi igång. I det läget kan man fråga om de äter citronpaj och hon kommer förmodligen att svara att de mest gillar spenat, hellre salt godis än sött fast sådana där skruvade polkagrisar som ser ut som siden kan slinka ned.
Jaha, det där låter ju skojigt säger du. Men om man inte har den där fantasin – vad gör man då? Musan handlar inte om att du har dålig fantasi, det är precis tvärtom. Att få lov att ställa andra frågor än ”Vad händer sedan?” stimulerar alla sinnen. Och när du väl är igång kommer du att få många fler idéer och alla kanske inte är bra. Det är lite som att ha ett brainstormingmöte med sig själv – och det kan behövas när man sitter ensam på sin kammare, vilket man ofta gör som författare. Det är sällan man har tid och lust att anropa en grupp om fem vänner som på någon dags varsel kan ställa upp i ditt konferensrum med stora anteckningsblock för att ge dig tvåhundra idéer på hur du ska utveckla den där storyn om hur du blev grismamma. Det är sällan man ens berättat för någon att man skriver en bok och ännu mindre vill man förmodligen skylta med att den faktiskt är mer idé än verklig, än så länge.
Jag vet, du tror att jag är galen. Men jag vet att det här fungerar för mig och innan du säger att det inte fungerar för dig tycker jag att du ska prova att anropa din kreativitet. Hon- han, det – väntar.
