Är det fler än jag som fortfarande älskar skolstarten?

Jag menar nu inte det där som gör att det egentligen känns som sommarlov, när man inte längre behöver tänka på vem som behöver lunch eller vad man själv vill äta och när, hur många man är till middagen och varför mjölken fortfarande står framme när klockan är två på eftermiddagen.

Nej, jag menar pennorna. Papprena. Häftena. Pennfacken. Pärmarna. Suddgummina.

Alltså: att få gå till en pappershandel så här års är rena himmelriket för mig – och då går jag inte ens i skolan. Numer är det inte heller någon som vill att jag kommer med och bockar av allt på listan (japp, i mina barns skola får man en lista över allt man kan tänkas behöva. Ganska lite behöver köpas upp till och med fjärde klass, men sedan är det betydligt mer, inklusive alla skolböcker), men det hindrar inte mig ifrån att ändå slinka in när jag får möjlighet.

Det samma gäller för övrigt konstnärsmaterial, trots att jag inte målar så mycket eller ofta som jag skulle vilja. Anrika Pearl Paint i New York gick tyvärr i graven för ett år sedan ungefär, där har jag tillbringat timmar – för att komma ut med en rulle maskeringstejp eller en flaska bläck.

Men det är liksom inte att köpa som är det viktigaste, det är att få en uppfattning om vad som finns, om man skulle behöva.

Hur många gånger har inte familjen behövt vänta på mig när jag bara ska kolla lite… papper. Pennor. Dagböcker. Almanackor. Vackra vykort. Washitejp. Presentpåsar.

När vi var i Tokyo senast gick jag själv till Ito-ya. Det vill säga, den son som följde med satt still i entrén medan jag, utan tidsbegränsning, vandrade alla tolv våningarna och kom ut med: vackra små klistermärken, några i form av fyrklöver och några i form av körsbärsblad. Från Kyukyodo fick jag med mig några små vykort. Och från Haibara några pengakuvert. Jag tillbringade också någon timme på Loft och handlade några pennor… Ni fattar. Eller också gör ni inte det och det gör ingenting, för min familj fattar inte heller.

Men skulle ni dela detta intresse rekommenderar jag varmt den australiska (var tvungen att kolla upp det där med ”australisk”, se Catharina Grünbaums inlägg här!) sajten Notemaker. Eller den här, som jag hittade av en slump häromdagen: Present & Correct. Man behöver väl alltid en penna?

Och har du någon annan favoritaffär – berätta gärna!