Vi har mer gemensamt än vad ni tror, Camilla Läckberg och jag. Vi är båda uppvuxna på västkusten – hon i Fjällbacka, jag i Göteborg. Jag är förvisso inte född där, men uppväxt måste väl räknas? Vi har båda en civilekonomexamen i bagaget – hon från Handels i Göteborg, jag från Handels i Stockholm. Vi har båda arbetat inom marknadsföring. Och alla de gånger jag sett henne lägga upp bilder från sin barn- och ungdom måste jag le, för visst har jag också haft en mindre smickrande tid i livet, rent utseendemässigt. Stora glasögon? Check. Lite rundare än nu? Check. Ungefär där slutar likheterna, tror jag.

För tio år sedan hade jag precis läst slut hennes första bok, Isprinsessan. Och jag retade mig på att den sålde så bra, för jag tyckte ärligt talat inte att den var varken särskilt spännande eller så välskriven som jag hoppats. Och nu hade hon skrivit två böcker till som sålde MASSOR – hur var det möjligt?
”Det kan inte vara så himla svårt”, var min första tanke när jag slog ihop boken och slängde den på soffbordet.

”Kan hon, så kan jag”, var min andra tanke.

”Jag har massor av historier att berätta”, var min tredje tanke.

Och så satte jag igång. Fingrarna på tangenterna. Sedan Skrivarakademin på distans. Coach som hjälpte och läste. Och därefter fler kurser på nätet.

Vi kan snabbspola till idag, tio år senare.

Under dessa år har några författare sålt väldigt många böcker – för tio år sedan visste vi inte vilka som skulle dölja sig bakom pseudonymen ”Kepler” och vi hade inte hört talas om 50 Shades of Grey. Millenium-trilogin (som nu är en kvartett) hade inte mer än börjat ges ut.

Camilla Läckberg har gett ut sex deckare till (samt ett antal barnböcker och några kokböcker) och är enligt sin egen hemsida den sjätte mest lästa författaren i Europa.

Och jag har skrivit sex böcker, men ingen av dem har blivit publicerad. Fyra av dem är färdiga till 75 % , två har jag ändå skickat till förlag, men de har refuserats utan kommentarer.

Låt oss säga att jag kallt kan konstatera att det inte var så lätt som jag trodde. Inte så lätt att bli utgiven, men för all del inte heller så lätt att skriva.

För den som känner mig sedan lång tid tillbaka är jag ”finlitterär” – de flesta höjde på ögonbrynen när jag sade att jag ens hade läst Isprinsessan; varför skulle jag göra det? Jag läste väl bara Kerstin Ekman, Klas Östergren, Tranströmer och Nobelpristagare (Tranströmer hade inte fått Nobelpriset då)?

Skillnaden mellan ”finlitteratur” och ”fullitteratur” är dock inte så stor som folk verkar tro – och särskilt inte om man, som jag, bara vill skriva. För jag måste erkänna: jag läser gärna det som kallas BRA litteratur – men det är inte så jag skriver, inte alls. Mitt språk är korrekt, men enkelt. Jag krånglar inte till det. Jag skriver som jag pratar – fort och mycket. Jag sitter inte och funderar i timmar över vad jag ska skriva, jag har sällan skrivkramp, jag är inte någon som sliter med en formulering i dagar eller kastar pappersark omkring mig på golvet i raseri över att jag inte hittar rätt tonfall.

Och även om jag tycker att jag kan skilja på bra och dålig litteratur så kvarstår problemet: även det som anses ”sämre” säljer. Massor. Och jag är som sagt fortfarande inte utgiven.

Nu går det ju att ändra på det där. Så det är det jag gör. Jag ger ut mina egna böcker. För någonstans på vägen måste jag ju sluta skylla på Camilla Läckberg och istället tacka henne: hon fick mig att börja skriva. Och jag tänker inte sluta, bara för att folk har läst hennes böcker och inte mina. För något jag lärt mig på resan är att marknaden inte är statisk och att det finns plats för fler, om man bara slutar se det som att vi konkurrerar om läsarna. Det gör vi inte alls: vi är komplement till varandra. Jag skriver inte deckare, kokböcker eller barnböcker, men jag tror ändå att vi har ungefär samma målgrupp: kvinnor som gillar att läsa.

Hade det inte varit för den där Isprinsessan hade jag inte börjat.

Och hade det inte varit för Camilla Läckbergs enorma framgångar hade jag inte fortsatt.

Hur svårt kan det vara, liksom? Kan hon, så kan jag.