Jag såg en gång en film där någon står framför en gryta med en kokbok uppslagen och desperat utropar ”Inspiration!”. (Jag är ledsen, men eftersom jag inte minns vilka filmer jag sett eller vad de handlar om, lika lite som jag minns något av de böcker jag läst, kan jag inte säga vilken film det var…) Så där känner jag det många dagar varje månad, trots att jag gillar att laga mat. Det borde vara enkelt att variera sig, men – inspirationen tryter.

Är det likadant när jag skriver? För hur hittar man egentligen något att skriva om?

Ibland när jag träffar människor som säger ”Å, jag har en så himla bra historia, jag har också tänkt att skriva en bok!”, så tänker jag ”Wow! Lyckliga du!”, för att ha något intressant att berätta är fantastiskt. ”Gör det!”, brukar jag säga. Och jag menar det. Att få inspiration att skriva är underbart och har man upplevt något osannolikt själv är det ännu bättre. Donna Leon, som jag lyssande till för någon vecka sedan, sade att det inte finns något som heter inspiration – och tog död på myten om musan. Det är bara att sitta ned vid datorn och skriva, tyckte hon.

Mitt liv är inte så otroligt spännande att jag har otaliga egna förbluffande erfarenheter att ösa ur. Och även om det handlar om att bara sätta sig ned på rumpan, måste man ändå få en blänkare någonstans ifrån. Jag brukar ta hjälp av andra. Ibland är det från något så banalt som en tidningsartikel. Ett livsöde, där jag undrar:  hur gick det till? Hur hamnade den här personen i den här situationen? Och vad hände sedan? Jag är också ganska bra på att tjuvlyssna… och plocka konstiga detaljer från andras berättelser. Jag får sällan hela historien – och vill inte heller ha den – men något som kan få igång mina tankar och något att spinna vidare på.

I några fall har historien jag vill berätta tagit sitt ursprung i en plats jag fascinerats av – den historiska roman jag skrivit (och som också är nästan färdig) stammar från ett hus vi besökte, där tiden verkade ha stått till och jag undrade: hur var livet för de som bodde här? Och vem var det?

I ett fall har det varit precis tvärtom: jag kom till en plats som hade allt det jag redan beskrivit, bara ännu bättre. I ett annat har jag skrivit om en, för mig, påhittad företeelse – som bara fortsätter att diskuteras. Jag har så mycket material som lustigt nog stämmer helt och hållet med det jag kokat ihop! Jag tror att det är de där märkliga sammanträffandena som får mig att fortsätta, för inget är så roligt som när bitarna faller på plats.

Men innan dess alltså: inspiration kan ta märkliga former och för mig tar det ofta lång tid att tänka ”färdigt”. Och det är också det som gör att när jag väl sätter mig ned, i november, har jag många delar klara, för jag har låtit mig marineras i mitt universum ett bra tag. Enda nackdelen med det här är att jag kan få inspiration till flera olika projekt nästan samtidigt, vilket förmodligen får räknas som ett lyxproblem: att varken ha idétorka eller skrivkramp är väl en författares dröm…

Och musan då? Hon som inte finns för vissa, men som gör det för mig?

Jag kommer till henne.