Elisabeth Oweson

författare/author

Men när kommer nästa bok, då?

by

 

Ibland är det bra att blogga… för när jag läser igenom det (lilla) jag skrivit inser jag att planeringen inte riktigt håller. Min tanke att sjösätta två bokprojekt under våren var visst lite väl optimistisk, trots att båda ”funnits” ett tag och alltså inte behövde skrivas.

Men det här med att skriva – och redigera – på engelska har tagit mer tid än jag trodde, för trots att jag haft hjälp utifrån med texten är ansvaret för slutresultatet bara mitt. Och hur många gånger jag än korrläser en text verkar det ändå finnas något som jag missat.

Precis som alla andra har jag också ett vanligt liv. Ibland äter det upp min arbetstid helt och hållet – för att det är jag som är ”flexibel”. Men ambitionen är hela tiden densamma: att få hela arbetsdagar och arbetsveckor då jag ägnar mig åt mina bokprojekt. De senaste månaderna har varit en salig blandning av allt, utom just arbete.

Så: när kommer nästa bok, då?

Den kommer innan året är över, så mycket är klart. Och jag lovar att berätta mer om den framöver.

Men först: lite sommarlov. Det sista. Och det är delvis vad min nästa bok kommer att handla om.

Inspiration – varifrån kommer den?

by

Jag såg en gång en film där någon står framför en gryta med en kokbok uppslagen och desperat utropar ”Inspiration!”. (Jag är ledsen, men eftersom jag inte minns vilka filmer jag sett eller vad de handlar om, lika lite som jag minns något av de böcker jag läst, kan jag inte säga vilken film det var…) Så där känner jag det många dagar varje månad, trots att jag gillar att laga mat. Det borde vara enkelt att variera sig, men – inspirationen tryter.

Är det likadant när jag skriver? För hur hittar man egentligen något att skriva om?

Ibland när jag träffar människor som säger ”Å, jag har en så himla bra historia, jag har också tänkt att skriva en bok!”, så tänker jag ”Wow! Lyckliga du!”, för att ha något intressant att berätta är fantastiskt. ”Gör det!”, brukar jag säga. Och jag menar det. Att få inspiration att skriva är underbart och har man upplevt något osannolikt själv är det ännu bättre. Donna Leon, som jag lyssande till för någon vecka sedan, sade att det inte finns något som heter inspiration – och tog död på myten om musan. Det är bara att sitta ned vid datorn och skriva, tyckte hon.

Mitt liv är inte så otroligt spännande att jag har otaliga egna förbluffande erfarenheter att ösa ur. Och även om det handlar om att bara sätta sig ned på rumpan, måste man ändå få en blänkare någonstans ifrån. Jag brukar ta hjälp av andra. Ibland är det från något så banalt som en tidningsartikel. Ett livsöde, där jag undrar:  hur gick det till? Hur hamnade den här personen i den här situationen? Och vad hände sedan? Jag är också ganska bra på att tjuvlyssna… och plocka konstiga detaljer från andras berättelser. Jag får sällan hela historien – och vill inte heller ha den – men något som kan få igång mina tankar och något att spinna vidare på.

I några fall har historien jag vill berätta tagit sitt ursprung i en plats jag fascinerats av – den historiska roman jag skrivit (och som också är nästan färdig) stammar från ett hus vi besökte, där tiden verkade ha stått till och jag undrade: hur var livet för de som bodde här? Och vem var det?

I ett fall har det varit precis tvärtom: jag kom till en plats som hade allt det jag redan beskrivit, bara ännu bättre. I ett annat har jag skrivit om en, för mig, påhittad företeelse – som bara fortsätter att diskuteras. Jag har så mycket material som lustigt nog stämmer helt och hållet med det jag kokat ihop! Jag tror att det är de där märkliga sammanträffandena som får mig att fortsätta, för inget är så roligt som när bitarna faller på plats.

Men innan dess alltså: inspiration kan ta märkliga former och för mig tar det ofta lång tid att tänka ”färdigt”. Och det är också det som gör att när jag väl sätter mig ned, i november, har jag många delar klara, för jag har låtit mig marineras i mitt universum ett bra tag. Enda nackdelen med det här är att jag kan få inspiration till flera olika projekt nästan samtidigt, vilket förmodligen får räknas som ett lyxproblem: att varken ha idétorka eller skrivkramp är väl en författares dröm…

Och musan då? Hon som inte finns för vissa, men som gör det för mig?

Jag kommer till henne.

Om att aldrig skriva tillräckligt mycket

by

November är, som jag berättat tidigare, min skrivarmånad.

Det låter säkert märkligt – alla vet väl att författare måste sitta varje dag och skriva, annars är man väl inte författare? Och visst, mer skrivtid, ja, det är åtminstone vad den här figuren önskar sig. Får jag presentera: min musa (mer om henne vid senare tillfälle).

Men att ägna all sin tid åt att skriva är förmodligen få författare förunnat. De flesta skriver säkert nästan varje dag, det gör jag också, men det är inte på något som blir en roman. En del skriver krönikor (för att det genererar snabbare pengar) och kanske noveller. Jag skriver mejl och som nu: blogginlägg. Och dagbok. De dagar jag inte skriver funderar jag på något som skulle kunna bli något en dag. Eller på hur jag ska kunna göra något av det jag skrivit bättre.

”Man måste se det som ett jobb, något man går till varje dag” är något som ofta presenteras som författarens plikt – men så ser inte verkligheten ut för mig. Därför passar det mig, än så länge, att ge en månad till skrivandet.

Nu sitter jag ju inte och rullar tummarna resten av året. Sedan jag publicerade ”Öppna dina ögon” i augusti har jag blivit en enmansorkester, jag driver ett förlag och måste hålla i alla tåtar samtidigt. Så att sätta sig framför datorn varje dag handlar ganska lite om att skapa och rätt mycket om administration. Och i de stunder då jag sitter och uppdaterar någon programvara eller klurar på varför hemsidan ser konstig ut, då är jag rätt glad att jag har bestämt mig för att november är den månad då jag skriver. På så sätt vet jag att det i alla fall finns EN period under året som är min och tro mig: jag längtar redan. I mitt huvud bubblar ett antal idéer som jag skulle vilja förverkliga, men jag vet att jag behöver de här månaderna för att klura ut ett upplägg.

Sedan handlar att ”skriva” när man ägnar sig åt egenpublicering lika mycket om att bearbeta och korrigera, så den där ”enda” skrivarmånaden följs av många andra då jag har fullt upp med att få ordning på det jag skrivit – att flytta, stryka, skriva om, lägga till. Få är nog de som skriver en bok från A till Ö på en månad (möjligen med undantag av James Patterson, som har en hel skara människor som jobbar för honom + ett antal co-writers, vilket gör att han kan klämma ut ett dussintal titlar varje år) och sedan börjar på nästa.

Men varifrån kommer inspirationen då?
Det ska jag berätta framöver.

”I don’t have the talent to write a real book.”

by


Nej, orden är inte mina, utan Donna Leons.

Som ni kanske har sett på Facebook var jag i den lilla byn Montricher i söndags, på underbara Fondation Jan Michalski pour l’écriture et la Littérature.

Jag var alltså där för att lyssna på Donna Leon.

En deckarförfattare? Jag som knappt ens läser deckare?

Men vet ni – det gör inte Donna Leon heller. Hon skriver dem. Och säljer massor av dem. Men när hon läser är det vad hon kallar ”real literature”.

Och så berättade hon att hon faktiskt inte kan skriva ”riktigt” litteratur. Det är därför skriver hon deckare. Och hon har en litteraturutbildning, har undervisat i litteratur och tycker att Jane Austen nog är världens bästa författare.

Sällan har jag blivit så glad – för det är precis så jag känner det. Att det jag skriver inte handlar om ”litteratur”. Och att det är okej. Jag är förvisso ganska bred numer i mitt läsande, men fortfarande kritisk. Men det betyder inte att jag kan skriva som mina favoritförfattare. Det jag skriver är det jag förmår, det är min värld. Och så behöver man kanske inte diskutera vad som är ”bra” eller ”dålig” litteratur.

De som kommit för att lyssna på Donna Leon var förstås inbitna följare av hennes italienske kommissarie som bor i Venedig (där hon inte längre bor själv – hon bor nämligen en del av året i Schweiz!) och jag antar att jag borde läsa åtminstone EN av dem. De lär faktiskt vara bra. Trots att de inte ens av författaren själv betraktas som  ”riktiga” böcker.

3 tips för att lyckas med NaNoWriMo

by

Image courtesy of National Novel Writing Month.

Image courtesy of National Novel Writing Month.

Du som får mitt nyhetsbrev (skriv in dig här bredvid, om du vill ha det!) vet att november för mig numer är synonymt med NaNoWriMo – National Novel Writing Month. Målet är att skriva 50 000 ord (inte tecken) på 30 dagar. Det är 1667 ord per dag, vilket inte låter som särskilt mycket. Ändå är det lätt att vackla.

Det här är mitt åttonde NaNoWriMo-år och nu, på dag 8, slår det mig precis som alla andra år att det här inte handlar lika mycket om att skriva som om att inte ge upp. Oavsett om man som jag ser det som ett arbete eller som en regelrätt utmaning (det är det för mig också…), och hur inspirerad man än är eller hur privilegierad man än känner sig för att man kan ägna sig åt att skriva, tror jag att man någon gång hamnar i läget ”äh, inte idag, jag har ingen inspiration”. Och det finns ju en massa andra saker att ägna sig åt (förutom ett jobb, vilket de flesta har): just idag kan man till exempel följa det amerikanska valet i direktsändning. Hela dagen.

Du kanske har bättre pli på dig själv än jag, men här är tre saker jag har lärt mig på vägen:

1) Ha ett skelett att hålla dig till.

Självklart utvecklar sig storyn på vägen, men att veta vem det är man skriver om, vad problemet är och hur det ska sluta är en bra hjälp de dagar då inspirationen tryter.

2) Inspirationen kommer inte flygande. Sätt dig ned.

Rumpan på stolen är enda sättet att få något gjort, tro mig. Och det känns mycket bättre när man fått ned de där orden än om man skulle ha vikt tvätt, slötittat på TV eller städat skrivbordet. Igen.

3) Det är bara är 30 dagar.

När det är som motigast gäller det att säga sig att det är en kort period man ägnar sig åt det här, som faktiskt är roligt! Och att när de där 30 dagarna är slut är det fantastiskt att se tillbaka på det man åstadkommit. Att man gjorde det. Att man är en sådan där som skriver.

Kaffe? Smågodis? En särskild Spotify-spellista som peppar? Alla trick är tillåtna. Och med det återgår jag till det jag skulle göra idag, vilket så klart inte var att blogga… Oh well. Ingen är perfekt.

Translate »