Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att januari är årets längsta månad. Det är inte 31 dagar – det är åtminstone det dubbla. Och då fyller jag ändå år i den här superlånga månaden och det borde ju räcka för att jag skulle tycka att det finns något kul att se fram emot (fast det förutsätter förstås att man gillar att bli äldre – inte för att det finns så många val, men man kan ju välja ifall man vill fira det). Men – nej. Jag halvsover mig igenom de flesta dagarna, inte riktigt medveten om att jag har saker jag måste ta tag i.

De beryktade oxveckorna, alltså. Men – något händer när väggkalendern visar 1 februari. När vi bodde i Stockholm kunde jag glädjas enormt åt att det plötsligt fanns en liten strimma ljus vid horisonten när jag hämtade barnen på dagis vid fyrasnåret… Och det räckte. Det värsta mörkret var borta.

Trots att det inte alls är så mörkt här i Schweiz är det som om energin återvänder i och med att januari har passerat – och samtidigt får jag lite, lite panik för att det snart är lov igen och jag inte ens har gjort det jag föresatt mig. Gasen i botten alltså! Jag har ju massor att göra! Och det är dessutom roligt!

Hej februari! Har längtat så efter dig!