Det var en slump att vi hamnade i Antelope Canyon. Resan var bokad till den angränsande dammen – Lake Powell (mer om den framöver). Men när vi berättade om resmålet för en av sönerna och han kollade på kartan utbrast han ”Ska ni hit också? Det måste ni!”.

Nog har jag sett bilder på de här formationerna, men inte funderat på var någonstans det låg eller på att göra det till ett resmål i sig. Men: om vi nu skulle stanna till i staden Page, bara femton minuter från flodfåran, måste vi förstås se den.

Det finns en övre och en undre del av Antelope Canyon. Efter att ha googlat lite verkade tipset vara att se den nedre så här års, för att ljuset är vackrare. En tur kostar, med lite avgifter, drygt 50 dollar per person och pågår i en timme. Det är några branta trappstegar ned (rejäla sådana), men sedan står man där: nere i det som vatten och vind skapat genom att plöja ned genom sandlagren.

Det går inte i ord (och knappt ens i bild) beskriva hur vackert det är när solen letar sig ned och fångar sandens alla kulörer. Och en ödmjukhet inför naturens krafter lägger sig runt hjärtat. Makalöst, helt enkelt.