Jag såg (lite försent) i höstas att höstlovet numera kallas läslov och att initiativet kommer från Regeringen. För att det förstås är bra för barn- och ungdomar att läsa och att för att det förstås är en utmärkt syssla i gråa november. Om fler unga kunde förstå glädjen och sällskapet man kan ha av en bok och om det kan leda till bättre skolresultat är det lov(!)värt. Men samtidigt är det där med att läsa väldigt kravfyllt, för många inte alls så lätt och självklart och rent ut sagt: tråkigt.
Hur kan jag säga så, som hela mitt liv älskat att läsa och som dessutom tänker mig att fortsätta skriva? Det låter väl som om jag skjuter mig i foten eller som att jag tycker att initiativet är dåligt, men det tycker jag inte.
Jag vet bara att många föräldrar är oroliga för att deras barn inte läser. Jag har varit det hela min äldste sons skoltid, han har idag tagit en schweizisk studentexamen och det säger jag bara som information, inte för att förklara att man kan klara sig utan att läsa. Jag kommer strax till saken, måste bara berätta lite först om bakgrunden. Min äldste son har i alla fall under hela sin skoltid ogillat att läsa. Kanske till och med hatat. Hur kunde det bli så? Ja, inte vet jag. Om det oroat mig? Massor. Svettigt mycket.
”Det handlar väl bara om att hitta rätt böcker”, säger du och det trodde jag också, länge.
Låt mig klargöra en sak – han har älskat att bli läst för. Vi har baby-,barn- och ungdomsböcker som räcker för ett par skolklasser och jag var länge med i en svensk barnboksklubb, även sedan vi flyttat till Schweiz. Jag älskade att beställa de senaste böckerna, lika mycket som jag älskade att läsa dem, högt. Kvällssagan – måste erkänna att jag kanske tröttnade den 150:e gången jag läste om dinosaurier, men alla ni som har barn vet också att barnen fort märker om man hoppar över en sida och så småningom också kan berätta vad det stod på sidan man ”missat” – var en högtidsstund, både för mig och sönerna. När deras intressen splittrades blev det två böcker att läsa högt ur, men lika roligt det. Sedan blev de tonåringar och vi slutade läsa godnattsaga, kanske främst av anledningen att de var uppe senare än vi … Jag tyckte ärligt talat att det var trist när det tog slut, men tröstade mig med att han nu var stor nog att läsa själv. Det gällde bara att förse honom med bra böcker. Han läste några manga, en del serieböcker (alla seriekultur har hög status här och jag älskade själv att läsa Lucky Luke, Tintin och Marsipulami som barn, så jag har inga problem med det), men intresset tog sig liksom aldrig.
I samma veva började skolan ställa högre krav – det är kanske mer påtagligt i Schweiz än i Sverige, men om det vet jag ganska lite. Här bygger man mycket av litteraturkunskapen på klassiker och en nobelpristagare som Le Clezio dök upp redan i 7:an, tillsammans med Jules Verne och Molière, Corneille och Voltaire i 9:an, sedan matade man på med Baudelaire och Montesquieu, samtidigt som det varit Edgar Allan Poe, Shakespeare, Salinger, Scott Fitzgerald och Orwell i engelska och Dürenmatt i tyska …
Jag säger inte att det är svårare här, bara att det är annorlunda. Ju fler böcker sonen förväntades läsa på alla (obligatoriska) språk desto mindre blev hans önskan att läsa något alls. Inte förrän på våren hans sista skolår såg jag honom frivilligt läsa en bok – som han hade valt själv, av eget intresse. Men när han gick ut gymnasiet sade han ändå: ”Jag kommer aldrig mer att öppna en bok.” Det skar i hjärtat, kan jag meddela. Jag tror inte att något läslov i universum skulle ha fått honom att läsa fler böcker, det låg inte på det planet.
Han tog alltså ändå sin examen, åkte utomlands någon månad, kom hem igen. Ringde en eftermiddag då han var inne i stan och frågade om det var okej att han köpte några – böcker.
Öh? ”Javisst”, sade jag, tänkte väl att det var någon designbok och det skulle i så fall ha varit helt okej, bättre det än inga böcker alls. Han kom hem med fem böcker i varierande tjocklek, men alla med samma tema: filosofi. Fem filosofers verk. Jag bara stirrade på högen.
Ja, han har läst dem alla. Han fortsätter att läsa. Under sommaren gav jag honom Edmund de Waals underbara ”Haren med bärnstensögon”. Han slukade den. Jämförde med Wittgenstein som hans pappa rekommenderat.
Kära förälder till ett icke-läsande barn, som inte alls har ägnat läslovet till någon av alla de böcker välmenande lärare och skolbibliotekarier har föreslagit som utmärkta alternativ för åldersgruppen ditt barn just nu är i: hav tröst. Kanske har du, som jag, närt en filosof vid ditt bröst. Kanske behöver intresset mogna fram. Kanske behöver skolhetsen avta, måstena läggas åt sidan och så plötsligt händer det, ditt barn säger: ”Jag läste en bra bok” och i det ögonblicket vet du att alla högläsningstimmar inte varit förgäves, att bokhyllan äntligen kommer att bli föremål för ett visst intresse och att julklappsproblemen är som bortblåsta. Hur jag vet det?
På sonens aktuella önskelista står det:
- Böcker
- Bra böcker
- Filosofiböcker
- Vackra böcker
Han kommer att få allt.
