Nej, orden är inte mina, utan Donna Leons.
Som ni kanske har sett på Facebook var jag i den lilla byn Montricher i söndags, på underbara Fondation Jan Michalski pour l’écriture et la Littérature.
Jag var alltså där för att lyssna på Donna Leon.
En deckarförfattare? Jag som knappt ens läser deckare?
Men vet ni – det gör inte Donna Leon heller. Hon skriver dem. Och säljer massor av dem. Men när hon läser är det vad hon kallar ”real literature”.
Och så berättade hon att hon faktiskt inte kan skriva ”riktigt” litteratur. Det är därför skriver hon deckare. Och hon har en litteraturutbildning, har undervisat i litteratur och tycker att Jane Austen nog är världens bästa författare.
Sällan har jag blivit så glad – för det är precis så jag känner det. Att det jag skriver inte handlar om ”litteratur”. Och att det är okej. Jag är förvisso ganska bred numer i mitt läsande, men fortfarande kritisk. Men det betyder inte att jag kan skriva som mina favoritförfattare. Det jag skriver är det jag förmår, det är min värld. Och så behöver man kanske inte diskutera vad som är ”bra” eller ”dålig” litteratur.
De som kommit för att lyssna på Donna Leon var förstås inbitna följare av hennes italienske kommissarie som bor i Venedig (där hon inte längre bor själv – hon bor nämligen en del av året i Schweiz!) och jag antar att jag borde läsa åtminstone EN av dem. De lär faktiskt vara bra. Trots att de inte ens av författaren själv betraktas som ”riktiga” böcker.
