Vi måste prata om Selma.
Jag skrev för ett tag sedan att jag plockade fram ”Jerusalem” ur bokhyllan, ett läderband ur en serie jag fått av någon släkting, jag minns inte vem. Det är inte alla hennes verk, men ett dussin titlar. Tur för mig, kan jag säga nu.
Jag vet att jag läst Gösta Berlings Saga och förmodligen också delar av Nils Holgersson (som jag råkar ha i en fransk version, lustigt nog, se bilden), men det var länge sedan. Och jag har inte haft något som helst intresse av att läsa hennes böcker heller, om jag ska vara alldeles ärlig. Men när jag skrev om Nobelpristagarna tänkte jag att det var rätt dumt att inte läsa en av de få kvinnorna och i synnerhet en svenska, det måste väl ha betytt något då också att få Nobelpriset? Eller var Selma sin tids Bob Dylan, en outsider som man antingen applåderade för att det var så oväntat eller också bara undrade ”Varför?”?
Nu kan jag konstatera att Selma måste varit sin tids George R.R. Martin. Jag har förvisso bara läst den första ”Game of Thrones”-boken, men om du gillar att läsa – och skriva – är det en fantastisk upplevelse, vilket jag aldrig hade trott när jag bestämde mig för att ge den en chans (som en uppgift i en skrivarskola). Men det han gör är alltså intet nytt under solen. Lagerlöf hade ihjäl favoriterna på samma sätt som Martin och avslutar kapitlen med cliffhangers som gör att man bara måste läsa ett till, trots att man borde sova. Första delen är bäst, men andra delen skildrar livet i Jerusalem och bara därför kan man inte släppa boken. Hur ska det gå för utvandrarna? Blir det så enkelt som de trott? Och var inte oroliga om ni tror att det bara handlar om Gud och Jesus, för även om det handlar om kyrkans makt och hur viktig dess roll en gång var, så finns här lika många tvivlare som troende.
Månadens boktips alltså. Selma Lagerlöf. Vem hade trott det?
