Elisabeth Oweson

författare/author

Sista sportlovet

by

Jag skrev att det snart är lov igen. Nu är det här. Sportlov. (Fast vi skulle väl kalla det februarilov? Den som inte vill sporta, utan hellre läsa böcker, får såklart göra det. Jag tänker göra båda delarna. Ja, det finns andra alternativ också, men jag tänker inte gå in på alla. Fritt fram att vara ledig, liksom.)

Och så slår det mig att det här är vårt sista riktiga sportlov.

(Ni kommer förmodligen att höra mycket av alla de ”sista” skolförknippade händelserna de kommande månaderna, bara så att ni är förberedda.)

Det är omöjligt att sia om vad som kommer att hända med ens barn, om de kommer att skaffa familj, om de kommer att bo någonstans där man har den här typen av lov i februari. Så därför: sportlovseran är slut. Vår yngste har börjat sin sista skoltermin. Hur gick det här till? Det är något underligt i att tänka att jag själv har förhållit mig till året i form av terminer inte bara under mina egna tolv skolår, sedan också under fyra universitetsår och nu i fjorton år med barnen. Då räknar jag bara skolår, men även förskolan handlar ju om vår- och hösttermin, med tydliga markeringar i julavslutning och sommarlov. Men det slår mig att många som inte har barn som ändå tänker sig arbetsåret i två terminer.  Jag antar att jag kommer att göra likadant, att det sitter i ryggmärgen. Och gillar man att åka skidor gör man företrädesvis det någon gång mellan december och april, om man bor på norra halvklotet, så då får det väl räknas som ”sportlov”.

Februarilov doftar apelsin, varm choklad och våta lovikkavantar – ett skevt minne, eftersom våra barn inte gillar apelsin och aldrig har haft lovikkavantar. Varm choklad får bli den gemensamma nämnare, över tiden. Funkar alltid, oavsett vilket vinterlov det är.

När vi nu ändå pratar om året

by

Måste bara kasta upp en boll om hur året ser ut – för jag inser att det inte är alla som ser det som jag.

För mig är året en cirkel, med nyår klockan 12. Tror att allt det här kommer ifrån en papperskalender vi hade i skolan, som var formad som en cirkel och där varje månad hade en egen bild. Så här ungefär:

Källa: Studentlitteratur

Länge trodde jag faktiskt att alla såg året på samma sätt som jag, men så frågade jag min man och han gav en högst förvirrad bild av året: det snirklade sig fram och tillbaka, gjorde loopar och svängde. Va? Något av barnen svarade att året var som en linjal. De upplevde av förklarliga skäl inte alls som jag vilken uppförsbacke det är på hösten… och kanske inte heller i samma utsträckning hur mycket lättare det är på våren (från februari, då…), när det går utför. Inte heller blir de särskilt påverkade av att juli delar året och att det blir mörkare från midsommar.

Och när vi nu ändå pratar om året: nej, jag lärde mig aldrig den där ramsan om ”30 dagar har…” – november? Mer än ”alla de övriga trettioen”, vilket inte spelar någon roll om man inte minns vilka som har trettio dagar. Men jag räknar på knogarna, om jag måste.

Äntligen februari!

by

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att januari är årets längsta månad. Det är inte 31 dagar – det är åtminstone det dubbla. Och då fyller jag ändå år i den här superlånga månaden och det borde ju räcka för att jag skulle tycka att det finns något kul att se fram emot (fast det förutsätter förstås att man gillar att bli äldre – inte för att det finns så många val, men man kan ju välja ifall man vill fira det). Men – nej. Jag halvsover mig igenom de flesta dagarna, inte riktigt medveten om att jag har saker jag måste ta tag i.

De beryktade oxveckorna, alltså. Men – något händer när väggkalendern visar 1 februari. När vi bodde i Stockholm kunde jag glädjas enormt åt att det plötsligt fanns en liten strimma ljus vid horisonten när jag hämtade barnen på dagis vid fyrasnåret… Och det räckte. Det värsta mörkret var borta.

Trots att det inte alls är så mörkt här i Schweiz är det som om energin återvänder i och med att januari har passerat – och samtidigt får jag lite, lite panik för att det snart är lov igen och jag inte ens har gjort det jag föresatt mig. Gasen i botten alltså! Jag har ju massor att göra! Och det är dessutom roligt!

Hej februari! Har längtat så efter dig!

Jullov. Läslov?

by

Jag såg (lite försent) i höstas att höstlovet numera kallas läslov och att initiativet kommer från Regeringen. För att det förstås är bra för barn- och ungdomar att läsa och att för att det förstås är en utmärkt syssla i gråa november. Om fler unga kunde förstå glädjen och sällskapet man kan ha av en bok och om det kan leda till bättre skolresultat är det lov(!)värt. Men samtidigt är det där med att läsa väldigt kravfyllt, för många inte alls så lätt och självklart och rent ut sagt: tråkigt.

Hur kan jag säga så, som hela mitt liv älskat att läsa och som dessutom tänker mig att fortsätta skriva? Det låter väl som om jag skjuter mig i foten eller som att jag tycker att initiativet är dåligt, men det tycker jag inte.

Jag vet bara att många föräldrar är oroliga för att deras barn inte läser. Jag har varit det hela min äldste sons skoltid, han har idag tagit en schweizisk studentexamen och det säger jag bara som information, inte för att förklara att man kan klara sig utan att läsa. Jag kommer strax till saken, måste bara berätta lite först om bakgrunden. Min äldste son har i alla fall under hela sin skoltid ogillat att läsa. Kanske till och med hatat. Hur kunde det bli så? Ja, inte vet jag. Om det oroat mig? Massor. Svettigt mycket.

”Det handlar väl bara om att hitta rätt böcker”, säger du och det trodde jag också, länge.

Låt mig klargöra en sak – han har älskat att bli läst för. Vi har baby-,barn- och ungdomsböcker som räcker för ett par skolklasser och jag var länge med i en svensk barnboksklubb, även sedan vi flyttat till Schweiz. Jag älskade att beställa de senaste böckerna, lika mycket som jag älskade att läsa dem, högt. Kvällssagan – måste erkänna att jag kanske tröttnade den 150:e gången jag läste om dinosaurier, men alla ni som har barn vet också att barnen fort märker om man hoppar över en sida och så småningom också kan berätta vad det stod på sidan man ”missat” – var en högtidsstund, både för mig och sönerna. När deras intressen splittrades blev det två böcker att läsa högt ur, men lika roligt det. Sedan blev de tonåringar och vi slutade läsa godnattsaga, kanske främst av anledningen att de var uppe senare än vi … Jag tyckte ärligt talat att det var trist när det tog slut, men tröstade mig med att han nu var stor nog att läsa själv. Det gällde bara att förse honom med bra böcker. Han läste några manga, en del serieböcker (alla seriekultur har hög status här och jag älskade själv att läsa Lucky Luke, Tintin och Marsipulami som barn, så jag har inga problem med det), men intresset tog sig liksom aldrig.

I samma veva började skolan ställa högre krav – det är kanske mer påtagligt i Schweiz än i Sverige, men om det vet jag ganska lite. Här bygger man mycket av litteraturkunskapen på klassiker och en nobelpristagare som Le Clezio dök upp redan i 7:an, tillsammans med Jules Verne och Molière, Corneille och Voltaire i 9:an, sedan matade man på med Baudelaire och Montesquieu, samtidigt som det varit Edgar Allan Poe, Shakespeare, Salinger, Scott Fitzgerald och Orwell i engelska och Dürenmatt i tyska …

Jag säger inte att det är svårare här, bara att det är annorlunda. Ju fler böcker sonen förväntades läsa på alla (obligatoriska) språk desto mindre blev hans önskan att läsa något alls. Inte förrän på våren hans sista skolår såg jag honom frivilligt läsa en bok – som han hade valt själv, av eget intresse. Men när han gick ut gymnasiet sade han ändå: ”Jag kommer aldrig mer att öppna en bok.” Det skar i hjärtat, kan jag meddela. Jag tror inte att något läslov i universum skulle ha fått honom att läsa fler böcker, det låg inte på det planet.

Han tog alltså ändå sin examen, åkte utomlands någon månad, kom hem igen. Ringde en eftermiddag då han var inne i stan och frågade om det var okej att han köpte några – böcker.

Öh? ”Javisst”, sade jag, tänkte väl att det var någon designbok och det skulle i så fall ha varit helt okej, bättre det än inga böcker alls. Han kom hem med fem böcker i varierande tjocklek, men alla med samma tema: filosofi. Fem filosofers verk. Jag bara stirrade på högen.

Ja, han har läst dem alla. Han fortsätter att läsa. Under sommaren gav jag honom Edmund de Waals underbara ”Haren med bärnstensögon”. Han slukade den. Jämförde med Wittgenstein som hans pappa rekommenderat.

Kära förälder till ett icke-läsande barn, som inte alls har ägnat läslovet till någon av alla de böcker välmenande lärare och skolbibliotekarier har föreslagit som utmärkta alternativ för åldersgruppen ditt barn just nu är i: hav tröst. Kanske har du, som jag, närt en filosof vid ditt bröst. Kanske behöver intresset mogna fram. Kanske behöver skolhetsen avta, måstena läggas åt sidan och så plötsligt händer det, ditt barn säger: ”Jag läste en bra bok” och i det ögonblicket vet du att alla högläsningstimmar inte varit förgäves, att bokhyllan äntligen kommer att bli föremål för ett visst intresse och att julklappsproblemen är som bortblåsta. Hur jag vet det?

På sonens aktuella önskelista står det:

  • Böcker
  • Bra böcker
  • Filosofiböcker
  • Vackra böcker

Han kommer att få allt.

Selma Lagerlöf: Jerusalem I och II

by

 

fil-2016-11-21-13-06-40Vi måste prata om Selma.

Jag skrev för ett tag sedan att jag plockade fram ”Jerusalem” ur bokhyllan, ett läderband ur en serie jag fått av någon släkting, jag minns inte vem. Det är inte alla hennes verk, men ett dussin titlar. Tur för mig, kan jag säga nu.

Jag vet att jag läst Gösta Berlings Saga och förmodligen också delar av Nils Holgersson (som jag råkar ha i en fransk version, lustigt nog, se bilden), men det var länge sedan. Och jag har inte haft något som helst intresse av att läsa hennes böcker heller, om jag ska vara alldeles ärlig. Men när jag skrev om Nobelpristagarna tänkte jag att det var rätt dumt att inte läsa en av de få kvinnorna och i synnerhet en svenska, det måste väl ha betytt något då också att få Nobelpriset? Eller var Selma sin tids Bob Dylan, en outsider som man antingen applåderade för att det var så oväntat eller också bara undrade ”Varför?”?

Nu kan jag konstatera att Selma måste varit sin tids George R.R. Martin. Jag har förvisso bara läst den första ”Game of Thrones”-boken, men om du gillar att läsa – och skriva – är det en fantastisk upplevelse, vilket jag aldrig hade trott när jag bestämde mig för att ge den en chans (som en uppgift i en skrivarskola). Men det han gör är alltså intet nytt under solen. Lagerlöf hade ihjäl favoriterna på samma sätt som Martin och avslutar kapitlen med cliffhangers som gör att man bara måste läsa ett till, trots att man borde sova. Första delen är bäst, men andra delen skildrar livet i Jerusalem och bara därför kan man inte släppa boken. Hur ska det gå för utvandrarna? Blir det så enkelt som de trott? Och var inte oroliga om ni tror att det bara handlar om Gud och Jesus, för även om det handlar om kyrkans makt och hur viktig dess roll en gång var, så finns här lika många tvivlare som troende.

Månadens boktips alltså. Selma Lagerlöf. Vem hade trott det?

3 tips för att lyckas med NaNoWriMo

by

Image courtesy of National Novel Writing Month.

Image courtesy of National Novel Writing Month.

Du som får mitt nyhetsbrev (skriv in dig här bredvid, om du vill ha det!) vet att november för mig numer är synonymt med NaNoWriMo – National Novel Writing Month. Målet är att skriva 50 000 ord (inte tecken) på 30 dagar. Det är 1667 ord per dag, vilket inte låter som särskilt mycket. Ändå är det lätt att vackla.

Det här är mitt åttonde NaNoWriMo-år och nu, på dag 8, slår det mig precis som alla andra år att det här inte handlar lika mycket om att skriva som om att inte ge upp. Oavsett om man som jag ser det som ett arbete eller som en regelrätt utmaning (det är det för mig också…), och hur inspirerad man än är eller hur privilegierad man än känner sig för att man kan ägna sig åt att skriva, tror jag att man någon gång hamnar i läget ”äh, inte idag, jag har ingen inspiration”. Och det finns ju en massa andra saker att ägna sig åt (förutom ett jobb, vilket de flesta har): just idag kan man till exempel följa det amerikanska valet i direktsändning. Hela dagen.

Du kanske har bättre pli på dig själv än jag, men här är tre saker jag har lärt mig på vägen:

1) Ha ett skelett att hålla dig till.

Självklart utvecklar sig storyn på vägen, men att veta vem det är man skriver om, vad problemet är och hur det ska sluta är en bra hjälp de dagar då inspirationen tryter.

2) Inspirationen kommer inte flygande. Sätt dig ned.

Rumpan på stolen är enda sättet att få något gjort, tro mig. Och det känns mycket bättre när man fått ned de där orden än om man skulle ha vikt tvätt, slötittat på TV eller städat skrivbordet. Igen.

3) Det är bara är 30 dagar.

När det är som motigast gäller det att säga sig att det är en kort period man ägnar sig åt det här, som faktiskt är roligt! Och att när de där 30 dagarna är slut är det fantastiskt att se tillbaka på det man åstadkommit. Att man gjorde det. Att man är en sådan där som skriver.

Kaffe? Smågodis? En särskild Spotify-spellista som peppar? Alla trick är tillåtna. Och med det återgår jag till det jag skulle göra idag, vilket så klart inte var att blogga… Oh well. Ingen är perfekt.

Att älska en stad – Paris

by

En annorlunda vinkel - men jo, Sacré Coeur ligger faktiskt där, bara ganska långt bort!

En annorlunda vinkel från Tuilerierna – men jo, Sacré Coeur ligger faktiskt där, bara ganska långt bort!

 

Jag kan inte sätta foten i Paris utan att känna det som att jag har vingar under skorna.

Första gången jag verkligen vet att jag kände så var för 19 år sedan. Det var på intet sätt första gången jag var i Paris, men det var ganska otippat att jag ens skulle orka gå – och vad gör man då i Paris?

Det var september och jag och maken hade bokat en lång helgresa, jag var i slutet av min första graviditet. Sedan i maj hade jag i princip inte kunnat gå mer än tio steg utan att bli andfådd, jag hade till och med svimmat, för att jag inte fick luft. Att åka till Paris som en sista resa på tumanhand såg nog bra ut på biljetten, men var kanske inte så smart. Min man såg framför sig hur vi skulle tillbringa många timmar på caféer och parkbänkar, om vi ens skulle komma utanför hotellrummet.

Som han misstog sig. I Paris var andnöden som bortblåst och för första gången på fem månader kunde jag röra mig obehindrat – så obehindrat man nu rör sig i åttonde graviditetsmånaden. Det kändes som om jag flög, vi gick och gick, över broar, genom parker och i affärer. Tröttheten var ett minne blott. Maken häpnade, som om den där andnöden var något jag hittat på (det var den inte. Den var i allra högsta grad verklighet och oerhört jobbig eftersom ingen förstod att jag inte ens kunde gå de tio stegen ut till brevlådan hos mina föräldrar utan att låta och känna mig som att jag sprungit tre mil).

Maken häpnar förresten fortfarande, eftersom han även senare fått uppleva vilken inverkan Paris har på mig. Jag vet inte hur många gånger jag sovit urkasst för att jag vet att jag ska gå upp halv sex för att hinna med tåget, hur illa jag sover på tåget ska vi inte tala om (jag sover dåligt i alla transportmedel, så det är inget märkligt, men jag glömmer det varje gång), inte heller hur grinig jag är. I samma sekund jag sätter foten på Gare de Lyons perrong sträcker jag på ryggen och vet att det blir en bra dag. Det spelar ingen roll om det ösregnar, blåser storm eller är högsommarhett: Paris är ändå Paris.

Och det här är förmodligen anledningen till att flera av mina böcker anknyter till Paris på något sätt – som en längtan (i ”Öppna dina ögon”), som en destination eller som bakgrund och mål i kommande böcker. Om det är undermedvetet eller medvetet låter jag vara osagt, men det ger mig alltid en möjlighet att resa dit för att rekognoscera, verifiera detaljer och friska upp minnet med smaker och dofter. Jag har överseende med sura kypare, ännu surare rödvin, läskiga toaletter, dragiga och småtrista hotellrum, fullpackade metrovagnar och ändlösa, oorganiserade museiköer. Det ska mycket till innan jag säger att det var en dålig dag i Paris – och jo, jag har upplevt både ösregn, storm och blötsnö, sommarhetta, metrostrejk, tågstrejk och försenade flyg. En löksoppa, ett glas kallt vin, en baguette, en croissant och allt är förlåtet.

Någon säger: det är för att du inte bor där. Du skulle inte orka. Men vet ni – det är okej. Jag låter Paris vara mina drömmars stad, med alla dofter som rymmer minnen ända sedan jag var tretron och kom dit för första gången. Och så lämnar jag boendet till en av sönerna, som är ung nog att stå ut med allt som inte är så skimrande som i min fantasi och gör så att jag har ännu fler anledningar att åka dit!

Läs en kvinnlig Nobelpristagare!

by

Snart är det dags – Nobelpriset i litteratur kommer att delas ut torsdagen den 13 oktober klockan 13, vilket är ”en vecka försent” enligt vissa, men enligt Svenska akademin alldeles naturligt eftersom de måste ha fyra torsdagar i rad för att diskutera saken, med start näst sista torsdagen i september.

Så trots att resten av prisen annonseras nu i veckan, får vi ge oss till tåls.

Jag brukar inte gissa vem som ska få priset, för jag hinner inte läsa så mycket och inte heller bara sådant som anses vara Nobelprisstandard (vad det nu är). Men när pristagaren väl annonserats brukar jag försöka läsa någon bok och jag delar inte alls uppfattningen om att de alltid är så ”svåra”.

Nu är det ofta manliga pristagare, även om förra året var ett undantag. Men varför inte titta på några kvinnliga Nobelpristagare som är läsvänliga?

Selma Lagerlöf (1909) – Har precis plockat fram ”Jerusalem” ur bokhyllan, för att jag är så nyfiken på den där skildringen ända sedan vi besökte American Colony för några år sedan – för Jerusalemfararna från Nås socken anslöt sig till just den. Men om man inte vill läsa just om detta är väl Selma Lagerlöf ändå en av våra största svenska författarinnor?

Toni Morrison (1993) – ”Tjärdocka”, minns ni den? Men precis nu släpps hennes nya ”Gud hjälpe barnet” och den blir jag ju genast nyfiken på!

Wisława Szymborska (1996) – underbar poesi. Läs!

Doris Lessing (2007) – Jag har läst ”The Golden Notebook” och ”Kärleksbarnet” – från två helt olika tidsepoker och helt olika i stil. Men det finns så mycket mer – ”Gräset sjunger”, till exempel. Eller, vad som sägs vara den perfekta bokklubbsboken; ”Det femte barnet”.

Alice Munro (2013) – Tycker massor om Alice Munro, inte bara för att hon skildrar Kanada men också för att hon skriver noveller. Härligt att läsa när man inte orkar hålla koll på en hel bok…

Herta Müller (2009) hamnar väl någonstans i en mellanposition. Det hon skriver är inte alls lättläst. Men bra.

 

Här är också några jag har kvar att läsa, trots att listan över kvinnliga Nobelpristagare är olyckligt kort – bara 14 stycken.

Grazia Deledda (1926) – fast då verkar jag få läsa på italienska. Eller en novell, ur samlingen: ”Fler nobeller: noveller av nobelpristagare.”

Sigrid Undset (1928) – Någon mer än jag som inte givit sig i kast med ”Kristin Lavransdotter”? Sägs vara en läsupplevelse!

Pearl S. Buck (1938) – jag har en svag aning om att ha läst Pearl S. Buck i skolan, men kan för mitt liv inte minnas vilken bok det kan ha varit. Kanske dags att börja om?

Nelly Sachs (1966) – diktsamlingar.

Nadine Gordimer (1991) – Tycker att en av hennes sista böcker, Börja leva, verkar väldigt intressant. Och precis som med Pearl S. Buck känns det som om jag läst något, möjligen ”En plats i solen”, men jag kan ha fel…

Svetlana Aleksijevitj (2015) – Jag en av böckerna i bokhyllan, men har inte hunnit med den ännu. Men jag ska.

Och, slutligen, två som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla:

Elfride Jelinek (2004) och

Gabriela Mistral (1945) – sydamerikansk poet, som jag inte vet NÅGONTING om.

Fritt fram att gissa inför nästa vecka alltså – oddsen är just nu låga för Haruki Murakami, Adunis och Ngũgĩ wa Thiong’o liksom Philip Roth, men de brukar röra på sig ju närmre tillkännagivandet vi kommer…

Bokmässan

by

Så långt ifrån Bokmässan man kan komma?

Så långt ifrån Bokmässan man kan komma?

 

Idag går startskottet för Bokmässan – eller som den väl korrekt ska tituleras: Bok- och biblioteksmässan – i Göteborg. Branschens firmafest, kan man kanske säga, för det är uppenbarligen där ”allt” händer.

Om jag har varit där? Ja.

Om jag åker dit i år? Nej.

Första gången jag åkte på Bokmässan var för åtta år sedan. Det var en dröm som gick i upplevelse – ett ÄNTLIGEN! Jag var väldigt peppad, hade faktiskt med mig något kapitel av det som nu har blivit ”Öppna dina ögon” för att jag hoppades få hjälp av en coach som hade blixtkonsultationer på en kvart ungefär. Jag åkte därifrån ganska förvirrad och lite besviken, för Bokmässan för den som inte är författare handlar mest om att titta på, inte att delta. Kanske få en bok signerad, gå på föreläsningar och bländas lite av att ”alla är där”. Ja. ALLA verkar vara där.

Allra mest blev jag nog förvirrad av den enorma mängd förlag och den fullständiga floden av böcker som vällde ut ur montrarna, tillsammans med julkort, plastbrickor, choklad, mat, pynt, spel och leksaker.

Den andra gången var jag betydligt bättre förberedd och mer fokuserad, kanske för att jag förstått att det inte är samma sak att gå på bokmässa som att VARA på bokmässa. Det är i alla fall vad jag antar.

Att det är annorlunda att vara författare på Bokmässan, alltså. Att sälja sin bok och en del av sig själv. Att möta sina läsare, signera, sitta i paneler, träffa vänner och kollegor.

Och jag är inte där – ännu.

Någon gång framöver kommer jag förmodligen att åka dit igen – men då som utställare, med mina böcker och mitt eget förlag.

Men i år är jag alldeles nöjd med att tillbringa helgen i bergen. Var sak har sin tid, ni vet. Och mer skilda världar kan man nog inte tänka sig, en helg i september…

 

Äntligen skolstart!

by

Papper på Ito-ya.

Papper på Ito-ya.

Är det fler än jag som fortfarande älskar skolstarten?

Jag menar nu inte det där som gör att det egentligen känns som sommarlov, när man inte längre behöver tänka på vem som behöver lunch eller vad man själv vill äta och när, hur många man är till middagen och varför mjölken fortfarande står framme när klockan är två på eftermiddagen.

Nej, jag menar pennorna. Papprena. Häftena. Pennfacken. Pärmarna. Suddgummina.

Alltså: att få gå till en pappershandel så här års är rena himmelriket för mig – och då går jag inte ens i skolan. Numer är det inte heller någon som vill att jag kommer med och bockar av allt på listan (japp, i mina barns skola får man en lista över allt man kan tänkas behöva. Ganska lite behöver köpas upp till och med fjärde klass, men sedan är det betydligt mer, inklusive alla skolböcker), men det hindrar inte mig ifrån att ändå slinka in när jag får möjlighet.

Det samma gäller för övrigt konstnärsmaterial, trots att jag inte målar så mycket eller ofta som jag skulle vilja. Anrika Pearl Paint i New York gick tyvärr i graven för ett år sedan ungefär, där har jag tillbringat timmar – för att komma ut med en rulle maskeringstejp eller en flaska bläck.

Men det är liksom inte att köpa som är det viktigaste, det är att få en uppfattning om vad som finns, om man skulle behöva.

Hur många gånger har inte familjen behövt vänta på mig när jag bara ska kolla lite… papper. Pennor. Dagböcker. Almanackor. Vackra vykort. Washitejp. Presentpåsar.

När vi var i Tokyo senast gick jag själv till Ito-ya. Det vill säga, den son som följde med satt still i entrén medan jag, utan tidsbegränsning, vandrade alla tolv våningarna och kom ut med: vackra små klistermärken, några i form av fyrklöver och några i form av körsbärsblad. Från Kyukyodo fick jag med mig några små vykort. Och från Haibara några pengakuvert. Jag tillbringade också någon timme på Loft och handlade några pennor… Ni fattar. Eller också gör ni inte det och det gör ingenting, för min familj fattar inte heller.

Men skulle ni dela detta intresse rekommenderar jag varmt den australiska (var tvungen att kolla upp det där med ”australisk”, se Catharina Grünbaums inlägg här!) sajten Notemaker. Eller den här, som jag hittade av en slump häromdagen: Present & Correct. Man behöver väl alltid en penna?

Och har du någon annan favoritaffär – berätta gärna!

Translate »