Elisabeth Oweson

författare/author

Höst – men ingen skolstart

by

Det här är den första hösten på arton år som ingen i familjen laddar för skolstart. Jag tror att jag började i lekskola när jag var tre år gammal och sammantaget har jag präglats av någon slags terminsstart under 39 av mina 50 år…

Jag erkänner det villigt: jag är lite förvirrad. Lite rotlös. Det är ingenting som börjar denna höst, det är istället något som tar slut och jag talar inte om sommaren. Det är en skolepok som är till ända.

Inte så underligt att det känns en smula vemodigt, alltså. Och att jag är lite ur fas, för att min iver att skaffa nya pennor, skrivblock och pärmar inte får något som helst utlopp – jag kanske till och med borde använda de jag har och som fyller skåpen? Dessutom saknas all dagsstruktur, för det är ingen som bryr sig om ifall jag är färdig med morgontidningen halv åtta eller halv nio eller när jag är duschad och påklädd. Arbetar man hemifrån och inte har någon som behöver komma iväg (maken klarar sig helt på egen hand, jag lovar…) är det lätt att bara se timmarna glida förbi.

Jag intalar mig att det är en kort period och att jag får försöka njuta av den. Om bara någon av sönerna bestämmer sig för att läsa vidare är ju skolstarterna snart igång igen och ordningen återställd – även om de kanske inte pluggar här. Nya pennor kan de väl i alla fall behöva?

Plötsligt händer det.

by

Det kommer en ny bok. Bara så där.

Nä, men ärligt talat: processen – även om det just i det här fallet inte handlar om att skriva utan faktiskt mer om att redigera – är väldigt lång.

Att ”Öppna dina ögon” har blivit Open Your Eyes är egentligen en följd av att jag läste ett blogginlägg hos indieförfattarinnan Joanna Penn för ett antal år sedan. Hon hade varit och pratat för det svenska bokförlaget Lava och hon förstod faktiskt inte alls varför svenska indieförfattare satsade på den svenska marknaden – varför översatte de inte sina verk till engelska, så att de kunde få större räckvidd? Det säger sig ju själv att 10 miljoner svenskar står sig slätt mot över 400 miljoner engelsktalande – och -läsande – runt om i världen.

Det var då det slog mig: vad håller jag på med? Är det inte lika bra att översätta texten direkt och strunta helt i att jag skrivit på svenska? Så jag letade på Elance (nu Upwork) för att hitta en ”översättare” – alltså folk som bor i USA eller England och säkert kan översätta text på en hemsida eller i en broschyr (tro mig, jag har gjort det själv, så jag vet vad jag talar om) och få det att låta korrekt. Att översätta en skönlitterär text är något helt annat och det förstod jag när jag fick tillbaka de kapitel jag skickat. Min text hade tappat allt det som var ”jag” och blivit en platt och ointressant historia.

Jag fick tänka om. Så  började det mödosamma arbetet med att göra en grovöversättning själv (och här skakar nog alla på huvudet och undrar om det inte är att få storhetsvansinne, men då såg ni inte det jag fick ”översatt”…). Sedan tog jag kontakt med the Book Butchers, som jag hittat via just Joanna Penn, för att få hjälp att snygga till texten. Rätta saker som var helt fel, kolla uttryck och fixa kommatering. Skulle det ens gå, var den översättning jag gjort värd att bara ”fixa” eller var den ett hopplöst fall?

De jag fick kontakt med ansåg att texten höll måttet och att det skulle gå att göra något av den. Ändå fick jag kalla fötter. För det är dyrt att översätta, även om det bara handlar om att justera. Och så tänkte jag: vad håller jag på med? Är det inte bättre att jag ger ut texten på svenska först ändå? Att jag lär mig av processen, fast på mitt eget språk?

Så jag lät den där översättningen ligga – och tog tag i den svenska versionen istället.

Det är nästan tre år sedan jag körde igång det här engelska projektet, men nu är Open Your Eyes sjösatt.

Idag ska jag fira Schweiz nationaldag och imorgon ska jag städa skrivbordet – och dra igång arbetet med nästa bok!

Häng med, vettja!

Men när kommer nästa bok, då?

by

 

Ibland är det bra att blogga… för när jag läser igenom det (lilla) jag skrivit inser jag att planeringen inte riktigt håller. Min tanke att sjösätta två bokprojekt under våren var visst lite väl optimistisk, trots att båda ”funnits” ett tag och alltså inte behövde skrivas.

Men det här med att skriva – och redigera – på engelska har tagit mer tid än jag trodde, för trots att jag haft hjälp utifrån med texten är ansvaret för slutresultatet bara mitt. Och hur många gånger jag än korrläser en text verkar det ändå finnas något som jag missat.

Precis som alla andra har jag också ett vanligt liv. Ibland äter det upp min arbetstid helt och hållet – för att det är jag som är ”flexibel”. Men ambitionen är hela tiden densamma: att få hela arbetsdagar och arbetsveckor då jag ägnar mig åt mina bokprojekt. De senaste månaderna har varit en salig blandning av allt, utom just arbete.

Så: när kommer nästa bok, då?

Den kommer innan året är över, så mycket är klart. Och jag lovar att berätta mer om den framöver.

Men först: lite sommarlov. Det sista. Och det är delvis vad min nästa bok kommer att handla om.

Musan, igen

by

Minns ni musan?

Hon som ser ut så här?

Första gången jag hörde talas om henne var hos Holly Lisle, under den kurs jag bestämde mig för att ta: How To Think Sideways (HTTS) . Musan är kort och gott ditt undermedvetna och din inspiration. Fast när man tänker på henne (kan förstås även vara ett väsen av manligt kön eller kanske inte alls vara varken kvinnlig eller manlig, bara ett ”det”. Och för övrigt gillar jag inte ordet ”hen”, så det kommer ni inte att hitta hos mig… på ett tag.) som en figur som liksom är lite småsur över att inte bli tilltalad blir det lättare att också kalla fram henne. Min musa gömmer sig som sagt bakom datorn. Hon ligger där och suckar över att jag inte skriver mer och framför allt över att jag inte rådfrågar henne. Och det underliga med musan är att hon inte svarar om man ställer en direkt fråga.

”Vad ska jag skriva då?” är inte en fråga hon ens bemödar sig om att svara på och skulle hon svara är det med en axelryckning och ett ”Vem bryr sig?”.

Men om man lockar med ”Tänk om en liten gris stod i badrummet!”, då vaknar hon liksom till liv. Kanske svarar hon ”Eller två? Eller tänk om de ligger under sängen och grymtar?” och om jag kontrar med ”Och de tänker äta upp hela heltäckningsmattan!” så kanske hon säger ”eller också vill de flytta in, med sina kusiner och allt!” och så är vi igång. I det läget kan man fråga om de äter citronpaj och hon kommer förmodligen att svara att de mest gillar spenat, hellre salt godis än sött fast sådana där skruvade polkagrisar som ser ut som siden kan slinka ned.

Jaha, det där låter ju skojigt säger du. Men om man inte har den där fantasin – vad gör man då? Musan handlar inte om att du har dålig fantasi, det är precis tvärtom. Att få lov att ställa andra frågor än ”Vad händer sedan?” stimulerar alla sinnen. Och när du väl är igång kommer du att få många fler idéer och alla kanske inte är bra. Det är lite som att ha ett brainstormingmöte med sig själv – och det kan behövas när man sitter ensam på sin kammare, vilket man ofta gör som författare. Det är sällan man har tid och lust att anropa en grupp om fem vänner som på någon dags varsel kan ställa upp i ditt konferensrum med stora anteckningsblock för att ge dig tvåhundra idéer på hur du ska utveckla den där storyn om hur du blev grismamma. Det är sällan man ens berättat för någon att man skriver en bok och ännu mindre vill man förmodligen skylta med att den faktiskt är mer idé än verklig, än så länge.

Jag vet, du tror att jag är galen. Men jag vet att det här fungerar för mig och innan du säger att det inte fungerar för dig tycker jag att du ska prova att anropa din kreativitet. Hon- han, det – väntar.

Galen i pappersprodukter.

by

Ja, ni vet ju redan att jag är galen i pappersprodukter. Och att jag plågar min familj (när vi reser tillsammans) genom att ständigt dyka in i affärer för att köpa ett vykort, prova en penna eller bläddra i ett anteckningsblock. Den senaste resan till Japan var förstås inget undantag. Här är några av mina fynd (ledsen för att bilden är lite suddig)!

Vi följer klockan:

  • Högst uppe till vänster: två små fina askar med anteckningslappar. Kan bli en bra liten present till någon, tänkte jag? Åker man i körsbärsblomstid hör det liksom till att man inkluderar något med körsbärsblom.
  •  En liten förpackning med små glada pratbubbleklisterlappar – att dekorera med (baksidan på förpackningen föreslår: på anslagstavlan, i dagboken eller kalendern, på teckningar, för att hålla koll på gästernas glas på kalaset, på presentpåsen).
  • Under den: washitejp – med körsbärsblommor.
  • Ännu fler klistermärken, som ser ut som små gubbar med olika ansiktsuttryck – utmärkt i familjekalendern.
  • Rutiga klisterlappar som går att skriva på – som understrykning eller överstrykning med andra ord!
  • Finfint handgjort papper!
  • Under det: väldigt vackra kort, älskar att de är så stiliserade. Och Fuji är precis så där imponerande i verkligheten, man kan inte se sig mätt.
  • Till vänster om dem: ännu fler klistermärken. Några som påminner om Paris (aldrig fel), några med fyrklöver för att ge tur till många, några små ninjor. Och ovanför dem: ännu fler sådana där över-/understrykningslappar. Fanns hur många varianter som helst, överallt…
  • Ännu längre till vänster: presentpåsar. De allra minsta kan man till exempel lägga pengar i. De randiga har cellofanbaksida!
  • Och så förstås: pennor. Vet inte varför jag alltid köper Frixon, men det gör jag. Kanske för att de är så bra att lösa korsord med, eftersom man kan sudda… Och en pensel, för att de är så vackra.
  • Rullen ovanför pennorna innehåller mer papper, eftersom det är en specialitet från Kanazawa dit vi for på utflykt. Klart man måste köpa souvenirer :-)!

Känns väl inte som några massiva inköp, eller? Och det braiga med de här sakerna är ju att de inte är tunga att ta med sig, så varje gång jag kommer hem undrar jag: varför köpte jag inte MER?

(Lovar er dock att ingen annan i familjen tycker att det behövs mer i skåpen.)

Ett spännade land: Japan

by

För några veckor sedan kom jag och familjen tillbaka från Tokyo. Det var tredje gången vi var där och för de flesta låter det förmodligen helt galet – det finns ju så många platser att besöka i världen och att åka över halva jordklotet till samma storstad IGEN om man inte måste för jobb eller annat, är inte det att överdriva?

Det här är också Tokyo.

Men Japan är ett väldigt stort och väldigt spännande land. Och det finns något kittlande i att inte förstå mer än ”hej” och ”tack” och ändå lyckas ta sig fram, äta frukost, lunch och middag, ta tunnelbana och tåg, och ändå känna sig helt tillfreds. Om man inte rör sig i de allra nyaste områdena av Tokyo får man också stundtals känslan av att befinna sig i en väldigt liten stad, för bara några kvarter bakom den mest trafikerade och myllrande trafikkorsningen i Shibuya är det tyst och lugnt, knappt en bil, men möjligen en katt som sover på en mur. Och så är det förstås en storstad. Det finns massor att se, massor att göra, hela tiden. Man tillbringar mycket mer tid med att ta sig till olika platser än man räknar med, men man glömmer också bort att det tar den där tiden och för varje gång man lyckats hitta rätt tunnelbaneuppgång och kommer upp på gatan väntar ett nytt äventyr.

Nezumuséets park. En oas!

Tid, det är det man behöver i Japan. För att man verkligen vill hinna stanna i en tempelpark, eller en museipark för den delen. Lugnet som omsluter en är gudomligt. Och så har man tyvärr, precis som alla turister, bestämt att man ska se fyra saker till den där dagen och måste störta iväg för att hinna ännu ett tempel, ännu en naturupplevelse, ännu ett museum.

Jag vet inte när jag åker tillbaka. Jag vet bara att jag gör det, någon dag.

Inspiration – varifrån kommer den?

by

Jag såg en gång en film där någon står framför en gryta med en kokbok uppslagen och desperat utropar ”Inspiration!”. (Jag är ledsen, men eftersom jag inte minns vilka filmer jag sett eller vad de handlar om, lika lite som jag minns något av de böcker jag läst, kan jag inte säga vilken film det var…) Så där känner jag det många dagar varje månad, trots att jag gillar att laga mat. Det borde vara enkelt att variera sig, men – inspirationen tryter.

Är det likadant när jag skriver? För hur hittar man egentligen något att skriva om?

Ibland när jag träffar människor som säger ”Å, jag har en så himla bra historia, jag har också tänkt att skriva en bok!”, så tänker jag ”Wow! Lyckliga du!”, för att ha något intressant att berätta är fantastiskt. ”Gör det!”, brukar jag säga. Och jag menar det. Att få inspiration att skriva är underbart och har man upplevt något osannolikt själv är det ännu bättre. Donna Leon, som jag lyssande till för någon vecka sedan, sade att det inte finns något som heter inspiration – och tog död på myten om musan. Det är bara att sitta ned vid datorn och skriva, tyckte hon.

Mitt liv är inte så otroligt spännande att jag har otaliga egna förbluffande erfarenheter att ösa ur. Och även om det handlar om att bara sätta sig ned på rumpan, måste man ändå få en blänkare någonstans ifrån. Jag brukar ta hjälp av andra. Ibland är det från något så banalt som en tidningsartikel. Ett livsöde, där jag undrar:  hur gick det till? Hur hamnade den här personen i den här situationen? Och vad hände sedan? Jag är också ganska bra på att tjuvlyssna… och plocka konstiga detaljer från andras berättelser. Jag får sällan hela historien – och vill inte heller ha den – men något som kan få igång mina tankar och något att spinna vidare på.

I några fall har historien jag vill berätta tagit sitt ursprung i en plats jag fascinerats av – den historiska roman jag skrivit (och som också är nästan färdig) stammar från ett hus vi besökte, där tiden verkade ha stått till och jag undrade: hur var livet för de som bodde här? Och vem var det?

I ett fall har det varit precis tvärtom: jag kom till en plats som hade allt det jag redan beskrivit, bara ännu bättre. I ett annat har jag skrivit om en, för mig, påhittad företeelse – som bara fortsätter att diskuteras. Jag har så mycket material som lustigt nog stämmer helt och hållet med det jag kokat ihop! Jag tror att det är de där märkliga sammanträffandena som får mig att fortsätta, för inget är så roligt som när bitarna faller på plats.

Men innan dess alltså: inspiration kan ta märkliga former och för mig tar det ofta lång tid att tänka ”färdigt”. Och det är också det som gör att när jag väl sätter mig ned, i november, har jag många delar klara, för jag har låtit mig marineras i mitt universum ett bra tag. Enda nackdelen med det här är att jag kan få inspiration till flera olika projekt nästan samtidigt, vilket förmodligen får räknas som ett lyxproblem: att varken ha idétorka eller skrivkramp är väl en författares dröm…

Och musan då? Hon som inte finns för vissa, men som gör det för mig?

Jag kommer till henne.

Om att aldrig skriva tillräckligt mycket

by

November är, som jag berättat tidigare, min skrivarmånad.

Det låter säkert märkligt – alla vet väl att författare måste sitta varje dag och skriva, annars är man väl inte författare? Och visst, mer skrivtid, ja, det är åtminstone vad den här figuren önskar sig. Får jag presentera: min musa (mer om henne vid senare tillfälle).

Men att ägna all sin tid åt att skriva är förmodligen få författare förunnat. De flesta skriver säkert nästan varje dag, det gör jag också, men det är inte på något som blir en roman. En del skriver krönikor (för att det genererar snabbare pengar) och kanske noveller. Jag skriver mejl och som nu: blogginlägg. Och dagbok. De dagar jag inte skriver funderar jag på något som skulle kunna bli något en dag. Eller på hur jag ska kunna göra något av det jag skrivit bättre.

”Man måste se det som ett jobb, något man går till varje dag” är något som ofta presenteras som författarens plikt – men så ser inte verkligheten ut för mig. Därför passar det mig, än så länge, att ge en månad till skrivandet.

Nu sitter jag ju inte och rullar tummarna resten av året. Sedan jag publicerade ”Öppna dina ögon” i augusti har jag blivit en enmansorkester, jag driver ett förlag och måste hålla i alla tåtar samtidigt. Så att sätta sig framför datorn varje dag handlar ganska lite om att skapa och rätt mycket om administration. Och i de stunder då jag sitter och uppdaterar någon programvara eller klurar på varför hemsidan ser konstig ut, då är jag rätt glad att jag har bestämt mig för att november är den månad då jag skriver. På så sätt vet jag att det i alla fall finns EN period under året som är min och tro mig: jag längtar redan. I mitt huvud bubblar ett antal idéer som jag skulle vilja förverkliga, men jag vet att jag behöver de här månaderna för att klura ut ett upplägg.

Sedan handlar att ”skriva” när man ägnar sig åt egenpublicering lika mycket om att bearbeta och korrigera, så den där ”enda” skrivarmånaden följs av många andra då jag har fullt upp med att få ordning på det jag skrivit – att flytta, stryka, skriva om, lägga till. Få är nog de som skriver en bok från A till Ö på en månad (möjligen med undantag av James Patterson, som har en hel skara människor som jobbar för honom + ett antal co-writers, vilket gör att han kan klämma ut ett dussintal titlar varje år) och sedan börjar på nästa.

Men varifrån kommer inspirationen då?
Det ska jag berätta framöver.

”I don’t have the talent to write a real book.”

by


Nej, orden är inte mina, utan Donna Leons.

Som ni kanske har sett på Facebook var jag i den lilla byn Montricher i söndags, på underbara Fondation Jan Michalski pour l’écriture et la Littérature.

Jag var alltså där för att lyssna på Donna Leon.

En deckarförfattare? Jag som knappt ens läser deckare?

Men vet ni – det gör inte Donna Leon heller. Hon skriver dem. Och säljer massor av dem. Men när hon läser är det vad hon kallar ”real literature”.

Och så berättade hon att hon faktiskt inte kan skriva ”riktigt” litteratur. Det är därför skriver hon deckare. Och hon har en litteraturutbildning, har undervisat i litteratur och tycker att Jane Austen nog är världens bästa författare.

Sällan har jag blivit så glad – för det är precis så jag känner det. Att det jag skriver inte handlar om ”litteratur”. Och att det är okej. Jag är förvisso ganska bred numer i mitt läsande, men fortfarande kritisk. Men det betyder inte att jag kan skriva som mina favoritförfattare. Det jag skriver är det jag förmår, det är min värld. Och så behöver man kanske inte diskutera vad som är ”bra” eller ”dålig” litteratur.

De som kommit för att lyssna på Donna Leon var förstås inbitna följare av hennes italienske kommissarie som bor i Venedig (där hon inte längre bor själv – hon bor nämligen en del av året i Schweiz!) och jag antar att jag borde läsa åtminstone EN av dem. De lär faktiskt vara bra. Trots att de inte ens av författaren själv betraktas som  ”riktiga” böcker.

Saker ni kanske undrar över

by

Jag får för få frågor.

Inga alls, faktiskt. Så nu tänkte jag svara på några som jag hittat på själv. Here we go:

Finns det någon fortsättning på ”Öppna dina ögon?”

Mjae… Bra fråga. En av personerna har en ganska framträdande roll i en kommande bok, men det är inte en fortsättning på historien om Linda, Tobias och kompani. Men varför inte? Jag ska fundera på saken!

Men vad händer egentligen med Linda och Nikos då? 

Hahaha, ja, det kan man verkligen fråga sig… I mitt första manus, det jag skickade till förlag, är det faktiskt en hel fortsättning också… Som jag gillade. Men flera som läste tyckte att det var ointressant och att jag skulle skriva på ett annat sätt och – ja, sedan skrev jag om alltihop. Det är komplicerat, kan vi väl säga.

När kommer nästa bok?

”Öppna dina ögon” kommer ut på engelska under våren, är det tänkt. Nästa bok på svenska räknar jag med att ha klar före sommaren. Och det är för att jag så gärna vill berätta den här historien, som inte är en historia utan mina egna tankar om något väldigt personligt. Sedan räknar jag med att nästa ”vanliga” bok kommer i höst.

Skriver du på franska också?

Nej, det gör jag inte. Trots att jag pratar hyfsat bra (fast mina barn korrigerar mig hela tiden) och nog inte skriver så himla illa, egentligen. Jag minns att jag efter fem år här sade till en kompis att jag trodde att jag skulle skriva på franska i framtiden, men hon tog ned mig på jorden och sade att det är ”väldigt svårt”, vilket jag nu inser bara är förnamnet. Ju mer man tränger in i språket, desto svårare är det på något sätt. Jag läser däremot gärna på franska. Kanske vågar jag så småningom mig på att översätta det jag skrivit.

Varför Schweiz?

Det är en ganska vanlig fråga – eller var, när vi flyttade. Om vi bortser ifrån den rent praktiska anledningen till att vi flyttade hit (en del av min mans jobb, då) är det mycket med Schweiz som är tilltalande. Det ligger mitt Europa, det är nära till skidåkning, det är ett land som liknar Sverige på många sätt. Jag är väldigt förtjust i både Frankrike och Italien, men de är båda stora länder som inte alltid fungerar så där superbra, administrativt. Och ja, jag har bott kortare perioder i båda länderna, tillräckligt länge för att bli irriterad, så det är inget jag bara hittar på. Schweiz är ett under av effektivitet och när vi flyttade, med ganska små barn, kändes det viktigt att slippa ringa en miljard samtal för att få en telefon inkopplad. Under åren har vi vant oss vid det mesta och känner oss hemma här.

Saknar du inte Sverige?

Hm. Problematiskt det där, att sakna sitt hemland eller inte. Jag saknar en del saker (lösgodis i form av gröna grodor och sockerbitar; falukorv, herrgårdsost…) och en hel del familj och vänner, men jag saknar inte till exempel vintermörker eller fleecetröjor på midsommar. Sorry. Men det betyder inte att jag inte är svensk i sinnet! Jag kan också sakna den alldeles ovanligt enkla kommunikationen, också med myndigheter – även om man säger att det är knepigt med byråkrati i Sverige är det ett under av enkelhet jämfört med ett tre-(ibland fyr-)språkigt Schweiz. Jag gillar också att man är hej och du med folk i Sverige, hög som låg. Med undantag av kungen och drottningen. Niandet har sina poänger, men ibland är det bara jobbigt och stundtals också lite fånigt.

Har du någon annan fråga du vill ha svar på, om mig eller det jag skriver?

Ställ den i kommentatorsfältet nedan, så gör jag ett uppsamlingsheat så småningom!

Translate »