För några veckor sedan kom jag och familjen tillbaka från Tokyo. Det var tredje gången vi var där och för de flesta låter det förmodligen helt galet – det finns ju så många platser att besöka i världen och att åka över halva jordklotet till samma storstad IGEN om man inte måste för jobb eller annat, är inte det att överdriva?
Det här är också Tokyo.
Men Japan är ett väldigt stort och väldigt spännande land. Och det finns något kittlande i att inte förstå mer än ”hej” och ”tack” och ändå lyckas ta sig fram, äta frukost, lunch och middag, ta tunnelbana och tåg, och ändå känna sig helt tillfreds. Om man inte rör sig i de allra nyaste områdena av Tokyo får man också stundtals känslan av att befinna sig i en väldigt liten stad, för bara några kvarter bakom den mest trafikerade och myllrande trafikkorsningen i Shibuya är det tyst och lugnt, knappt en bil, men möjligen en katt som sover på en mur. Och så är det förstås en storstad. Det finns massor att se, massor att göra, hela tiden. Man tillbringar mycket mer tid med att ta sig till olika platser än man räknar med, men man glömmer också bort att det tar den där tiden och för varje gång man lyckats hitta rätt tunnelbaneuppgång och kommer upp på gatan väntar ett nytt äventyr.
Nezumuséets park. En oas!
Tid, det är det man behöver i Japan. För att man verkligen vill hinna stanna i en tempelpark, eller en museipark för den delen. Lugnet som omsluter en är gudomligt. Och så har man tyvärr, precis som alla turister, bestämt att man ska se fyra saker till den där dagen och måste störta iväg för att hinna ännu ett tempel, ännu en naturupplevelse, ännu ett museum.
Jag vet inte när jag åker tillbaka. Jag vet bara att jag gör det, någon dag.
Jag får för få frågor.