Elisabeth Oweson

Läs en klassiker!

22/11/2019 by Elisabeth Oweson

Jag har ju skrivit om det tidigare, hur härligt det kan vara att läsa (eller läsa om) någon av de gamla pärlorna. I somras tog jag mig ÄNTLIGEN tid att läsa en av mina julklappsböcker: Greven av Monte Cristo. Har du läst den? Det trodde jag att jag hade. Förmodligen en förkortad barnvariant, eller också såg jag kanske filmen på TV när jag var liten?

Hur som helst: det här är en riktigt bladvändare som egentligen bara handlar om en sak: hämnd. Fast först handlar det förstås om hur Edmond Dantès hamnar i fängelse på ön If. Och sedan om hur hans liv vänder och hur han metodiskt arbetar sig tillbaka, för att långsamt förgöra de personer som en gång förrådde honom.

Dagens boktips alltså: Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas. Du kommer inte att ångra en sekund!

Höst i London

15/11/2019 by Elisabeth Oweson

I somras lovade jag att bjuda min mamma på lunch och konst i London. En av våra gemensamma konstfavoriter, Helene Schjerfbeck, skulle nämligen äntligen presenteras för den engelska publiken på Royal Academy of Arts. Inte lika omfattande som utställningen på Ateneum i Helsingfors för några år sedan, men det är så sällan man får se MÅNGA verk samtidigt och jag gillade särskilt att ett helt rum ägnades åt hennes självporträtt.

Nu visade det sig också att man ställde ut en av Schweiz stoltheter: Felix Vallotton. Hans träsnitt är mästerliga.

Och så fick jag se något för mig helt nytt: Antony Gormley. Jag är inte särskilt förtjust i det som kallas Contemporary Art i vanliga fall och tycker oftast att det är ganska krystat. Men det här gillade jag!

London bjöd på regn, men också på milda vindar. Tror att den här kompisen började rusta för vintern?

Schweiziska traditioner

08/11/2019 by Elisabeth Oweson

En av sommarens höjdpunkter för oss var något alldeles väldigt schweiziskt: La Fête des Vignerons i Vevey. Det här är en fest för alla som arbetar med vin – en av regionens stoltheter, även om de schweiziska vinerna är ganska okända utanför landets gränser. Det beror till stor del på att det knappt finns några stora vingårdar som i Frankrike, Italien, Spanien, USA eller ”nya världen”. Att ha en liten vingård på en bergssluttning i Lavaux är mer hantverk än industri.

La Fête des Vignerons, nu inskrivet i UNESCO:s världsarvslista för ”Patrimoine Culturel Immatériel”, startades 1797 och firas max 5 gånger per sekel. Att hinna med fyra stycken under sitt liv är med andra ord få förunnat.

Men vad går det ut på då? Att visa hur mycket arbete som läggs ned och hur stor betydelse vinet har i regionen. Hela staden Vevey, med ungefär 20 000 invånare, är involverad de tre veckor man ägnar åt festen. Och vilken fest det blev! Vi köpte biljetter redan för ett år sedan och höll tummarna för att det inte skulle regna. Eller åska. Eller blåsa. Det gjorde det inte, just den dagen.

Staden är full av statister, före under och efter föreställningarna och det bidrar förstås till att skapa stämning. Och stolthet!

Vilken föreställning! Helt obegripligt att få ihop alla dessa scener för att förklara den mödosamma processen att göra vin. Det blir inte mer schweiziskt än så här, tror jag. Vi var rörda till tårar när kossorna (!) kom in – säger väl en del om hur vi assimilerat oss, kanske?

Nu blir det ju lite svårt att säga ”missa inte det här!”, men ändå. Om sisådär 20 år hoppas jag att få återuppleva detta.

Bologna som bas

31/10/2019 by Elisabeth Oweson

Äldste sonen ville åka till Italien, för att han missade vår sommarresa. Vem säger nej till en sådan invit? Inte jag i alla fall… Under förutsättning att vi tog tåg, för att det kändes smartast och för att jag inte alls hade lust att köra bil, denna smällheta sommar.

Sagt och gjort. Vi satte oss på tåget och kom fram sent om kvällen, peppade (i alla fall jag) på att åka ut till Eatalys jätteexpo. Trodde att det skulle vara VÄRLDENS drag därute, men – nej. Vi var nästan ensamma! Och det mesta var stängt… Det bidrog ju inte till upplevelsen om jag säger så… Nu var det tur att vi inte planerat in en halvdag där, för när vi for tillbaka in till Bologna visade det sig vara otroligt härligt om kvällen – särskilt när det är 27 grader varmt. Vi bestämde raskt att nästa middag skulle intas i Bologna.

Dagen därpå for vi till Ravenna. Varför? För att där finns inte mindre än 9 (!) byggnader som är klassade som UNESCO:s världsarv. De flesta har mosaiker från 400-talet e. Kr. då Ravenna var huvudstad i det Västromerska riket, därefter för det östgotiska kungadömet innan det blev bysantinskt och centrum för exarkatet Ravenna. År 751 blev det sätet för det lombardiska kungadömet.

Vilken rikedom!!! Och så lite turister! Och så behändigt! Himmelriket, trots hettan. Och så den där middagen i Bologna, då. Tror att ALL mat är god här. Och vill åka tillbaka, ögonaböj.

Dagen därpå tog vi tåget till Florens. Här pluggade jag italienska en vår för mycket länge sedan och det doftar fortfarande lika mycket läder som då. Vårt mål var Uffizierna, för där hade ingen av oss varit (Madonnabilder var inte alls det jag intresserade mig för när jag var ung…). Den senaste chefen för Uffizierna (som nu har slutat) har fått ordning på de ökända köerna och faktum var att det inte alls kändes trångt. Och konstskatterna är makalösa. Sedan styrde vi stegen mot Akademin.

Ut och promenera fisken!
Detaljbild från L’Accademia.

Ett åskväder senare var vi tillbaka i Bologna för att äta middag… Ja, ni fattar galoppen. Hur mycket korvar, skinkor och ostar kan man samla på en och samma plats?

Sista dagen tog vi oss an Bologna. Det är en strålande stad att strosa i – skulle det regna (eller vara väldigt mycket sol) går man skyddad i arkaderna. Vi besökte det Moderna muséet, för att spana in Morandi. Gör det, om du far förbi! Han är stadens störste konstnär och väl värd en omväg.

Om vi åt Spaghetti bolognese? Nej. Det är nämligen inte det man ska göra. Man ska äta TAGLIATELLE. Al ragù. Om man nu inte äter tortellini, för i Bologna finns originalreceptet i säkert förvar.

En ostronresa

24/10/2019 by Elisabeth Oweson

Fem dagar med ostron till lunch varje dag! Låter det för bra för att vara sant?

Jag har haft ett öga mot Ile-de-Ré på den franska Atlantkusten, precis utanför La Rochelle, länge. Men varje sommar har vi siktat in oss på värmen i Italien och med barn i skolan har det aldrig varit läge att dra iväg den där långhelgen på hösten då alla säger att det är MAGISKT vackert.

Mitt i värsta franska värmeböljan tog vi ett tidigt flyg till La Rochelle och sedan taxi till den lilla staden La Couarde som ligger nästan mitt på ön. Där hyrde varsin cykel och styrde kosan först mot Saint-Martin och därefter mot första bästa ostronodling.

Man ska väl inte äta ostron i juni, juli och augusti, men när de är alldeles nyfångade kändes det som ett säkert kort. Varje dag. Vi cyklade norrut och söderut (egentligen mer öst och väst om man ska vara petig. Det ska man kanske.). Stannade några timmar på en långgrund strand, åt en glass och cyklade vidare.

Har du inget annat för dig ett par dagar kan jag rekommendera varenda pedaltag på Ile-de-Ré. Håll utkik efter var ostronodlingarna ligger, för där finns också åtminstone ett litet skjul där du äter lunch. I princip bara ostron. Om du inte gillar den där mollusken är det nog bäst att du håller dig till någon av städerna som är sådär gulliga och välskötta utan att vara pråliga.

Alla hus på Ile-de-Ré är vita, fönsterluckorna måste målas i någon av de gröna nyanserna (de håller bättre mot väder och vind än de blå!) och undantagen är extremt få. Och för att cykla är den platta ön idealisk.

Tröttnar du på att äta ostron och att cykla (hur skulle det gå till?) tar du bussen in till La Rochelle, kanske för att sedan ta en båttur ut till Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in. Eller kanske cykla till det lilla ecomuséet Marais Salant i Loix. Där får du lära dig betydelsen av salt genom tiderna och hur det skördas på ön. Eller också klättrar du upp i Phares des Baleines och serFrna hela ön nedanför.