Elisabeth Oweson

författare/author

Skaffa dig ett jobb.

by

Det är något märkligt med att skriva.

Jag vet inte hur många gånger jag svarat på frågan ”vad arbetar du med?” och det är inget konstigt med den; vi är alla hyfsat definierade utifrån vad vi gör under dagtid. När man har små barn och bor i Schweiz är frågan inte heller helt orimlig, eftersom många kvinnor faktiskt är hemma under några år. Det VAR så i alla fall, när vi flyttade hit. Mycket har tack och lov hänt på tolv år och faktum är att det som var mer legio då inte är det längre. Idag finns både skolmatsalar och fritids, det fanns inte då, mer än för de stackars olyckliga barn (obs, ironi) vars mammor gick till ett vanligt jobb om dagarna. Men fortfarande går många skolbarn hem – till sig själv, till mor- eller farföräldrar eller till en kompis – över lunch.

Nu är mina barn äldre och i takt med att mina och mina vänners barn kommit över 12-13 års åldern börjar de flesta som valt att vara hemma förvärvsarbeta igen, inget märkligt i det, de hade inte precis drömt om att vara hemmafruar hela sitt liv. Och jag? Ja, det är här det blir komplicerat. Jag har aldrig klivit utanför husets väggar och gör det inte nu heller. Men så har jag å andra sidan inte slutat jobba.
När jag beklagar mig för en kompis att den äldste sonen är på väg att flytta hemifrån säger hon: ”du måste skaffa dig ett jobb, så att du tänker på något annat!”. Jag förstår rådet. Men jag blir faktiskt lite ledsen också – kanske inte just då, men nästa gång vi träffas och hon frågar ”arbetar du nu, eller?”. För jag har ju redan förklarat att jag skriver. Och att det är mitt jobb. Tyvärr är det ett jobb som inte existerar om man inte är publicerad. Jag menar, att skriva – dagbok, brev eller en blogg – är ju inte särskilt komplicerat, eller hur? Det är väl inget man kan fylla dagarna med? Vad gör man resten av tiden – ser på tv?

Den som känner mig undrar nog varför vi ens äger en tv och varför den har en så prominent plats i vårt hem. Under söndag till torsdag knäpper vi nämligen inte på den en enda gång. Den är igång ungefär från kvart i nio till midnatt under fredag och lördag kväll. Undantaget kan vara veckan då det är Melodifestival. Och jag erkänner att jag också följer prins- och prinsessbröllop och -dop, men inte på tv:n.

Så – arbetar jag nu, eller? ”Ja”, svarar jag och skäms. Skäms, för att det inte är ett ”riktigt” jobb jag har, för att jag inte går till en arbetsplats, för att jag inte är publicerad och för att jag inte tjänar regelrätta pengar. Men arbetar gör jag. Hela tiden.

”Jaha”, säger min kompis förvånat. ”Har du skrivit en bok?”

”Jag har skrivit flera”, mumlar jag.

”Men skaffa ett jobb”, säger hon. ”Så tänker du på något annat.”

”Öppna dina ögon” är här!

by

oppna3dx kopia

Jag kan knappt fatta det själv, men nu är den här, min första roman. Min första bok, överhuvudtaget.

För sju år sedan, när jag skickade mitt manus till olika förlag med ständigt återkommande refuseringar, kunde jag inte ana att jag, så många år senare, skulle ta mod till mig och stå på egna ben.

Inte för att jag inte har vanan att göra just det, stå på egna ben, det är inget som är mig direkt främmande. Men att tro på en text som andra har sagt ”nej tack” till var inte alls självklart för mig.

Det jag publicerar är inte längre den text jag skickade iväg för sju år sedan: jag har skrivit om, strukit, lagt till, filat, ångrat mig och slitit mitt hår för att få det här att bli en roman som håller ihop och går att tro på. Och nu, när den finns här, är jag är väldigt glad att jag inte gav upp. Att jag fortsatte skriva. Att jag kan välja att publicera allt det jag skrivit när jag vill. Och att det här bara är första steget.

Om du har lust att köpa ”Öppna dina ögon”, föreslår jag att du klickar här, så får du all information du behöver.

Men: om du råkar ha en lokal bokhandlare som du gillar och vill stötta kan du givetvis beställa boken där! Nackdelen är att den förmodligen blir ännu dyrare för dig. Å andra sidan kanske det får bokhandlaren att finnas kvar.

Tack för att du är med mig på resan!

Att älska ett land: Italien

by

Jag längtar till Italien.

Nästan jämt, faktiskt. Jag är galen i Italien. Kanske ännu mer galen i det där landet när jag inte är där än när jag är det.

Det började av en slump, med språket: vi skulle åka på klassresa till Rom i tredje ring, vi som läste latin. Och vi var några stycken som tyckte att det kunde vara kul att kunna lite italienska innan vi for dit – och frågade vår gympalärare, som också var italienskalärare men som inte hade några elever, om hon kunde ha en kurs med oss. Det kunde hon. Ah – det här ska jag återkomma till, tror jag, mig och italienskan – så vi bryter här och går rakt på Italien istället.

Min familj har lärt sig att det inte finns en chans att undvika Italien, åtminstone en gång om året. Vi gjorde ett försök och hyrde ett hus på franska Atlantkusten en sommar – det regnade nästan hela tiden, jag satt under en fleecefilt och läste ”The Hunger Games” som jag hittat i bokhyllan i huset. Inget fel med den läsupplevelsen, tvärtom, men den uppvägde inte på långa vägar det massiva felbeslutet att inte åka till Italien.

Det mesta i upplevelsen har att göra med att jag behöver tina upp efter vintern. Jag måste få sänka axlarna, sitta i en tunn kofta sent på kvällen utan att frysa. Ligga helt stilla under ett parasoll och läsa böcker. Äta enkel, god mat som smakar sol. Inte behöva tänka på tjocka tröjor, långa byxor eller strumpor (jag hatar strumpor, för övrigt), att kunna packa en liten, lätt väska med tunna sommarklänningar och badkläder, att inte räkna med andra temperaturer än ”varmt”. (För den som undrar: nej, jag reser ändå inte utan ett par långbyxor, en vindjacka och en kofta – jag är ju svensk! Men det är väl principen som räknas?)

Första gången vi hyrde hus i Toscana var sommaren 2001 och sedan dess har vi i princip återvänt till Italien varje år – ibland inte på sommaren, men i så fall om hösten. Men ända sedan den där första gången bländades vi nog alla av att det är ett enkelt land att resa till och i med barn. Jag har alltid sagt att för våra, som åtminstone då inte hade några som helst problem att livnära sig på pizza, pasta och glass, var det himmelriket, men också för att två blonda små pojkar får onödigt mycket uppmärksamhet både för att de är blonda och för att de är barn. Det gjorde vårt liv mycket enklare, mycket gladare, mycket lugnare – att de åt och att de fick tillåtelse att vara barn.

Sedan dess har vi varit mycket i Toscana, men också i Puglia, le Marche och Salento, i Rom, Milano och Bologna. Och varje år brukar vi ändå enas om att vi åker tillbaka och det finns flera anledningar än värmen och maten. En av dem är att det finns så mycket att se, när man tröttnat på att bada. Att både natur och kultur är lättillgänglig och att det finns något för varje öga, från etrusker till nutid.

Så: nu åker vi snart! De lätta semesterväskorna är packade, vi förbereder oss för en kanske alldeles för kort resa, men jag har längtat i flera månader. I år går resan till Sicilien. Med lite tur uppdaterar jag på Facebook, så får ni se. Och så önskar jag skön semester!

Allt är Camilla Läckbergs fel.

by

Vi har mer gemensamt än vad ni tror, Camilla Läckberg och jag. Vi är båda uppvuxna på västkusten – hon i Fjällbacka, jag i Göteborg. Jag är förvisso inte född där, men uppväxt måste väl räknas? Vi har båda en civilekonomexamen i bagaget – hon från Handels i Göteborg, jag från Handels i Stockholm. Vi har båda arbetat inom marknadsföring. Och alla de gånger jag sett henne lägga upp bilder från sin barn- och ungdom måste jag le, för visst har jag också haft en mindre smickrande tid i livet, rent utseendemässigt. Stora glasögon? Check. Lite rundare än nu? Check. Ungefär där slutar likheterna, tror jag.

För tio år sedan hade jag precis läst slut hennes första bok, Isprinsessan. Och jag retade mig på att den sålde så bra, för jag tyckte ärligt talat inte att den var varken särskilt spännande eller så välskriven som jag hoppats. Och nu hade hon skrivit två böcker till som sålde MASSOR – hur var det möjligt?
”Det kan inte vara så himla svårt”, var min första tanke när jag slog ihop boken och slängde den på soffbordet.

”Kan hon, så kan jag”, var min andra tanke.

”Jag har massor av historier att berätta”, var min tredje tanke.

Och så satte jag igång. Fingrarna på tangenterna. Sedan Skrivarakademin på distans. Coach som hjälpte och läste. Och därefter fler kurser på nätet.

Vi kan snabbspola till idag, tio år senare.

Under dessa år har några författare sålt väldigt många böcker – för tio år sedan visste vi inte vilka som skulle dölja sig bakom pseudonymen ”Kepler” och vi hade inte hört talas om 50 Shades of Grey. Millenium-trilogin (som nu är en kvartett) hade inte mer än börjat ges ut.

Camilla Läckberg har gett ut sex deckare till (samt ett antal barnböcker och några kokböcker) och är enligt sin egen hemsida den sjätte mest lästa författaren i Europa.

Och jag har skrivit sex böcker, men ingen av dem har blivit publicerad. Fyra av dem är färdiga till 75 % , två har jag ändå skickat till förlag, men de har refuserats utan kommentarer.

Låt oss säga att jag kallt kan konstatera att det inte var så lätt som jag trodde. Inte så lätt att bli utgiven, men för all del inte heller så lätt att skriva.

För den som känner mig sedan lång tid tillbaka är jag ”finlitterär” – de flesta höjde på ögonbrynen när jag sade att jag ens hade läst Isprinsessan; varför skulle jag göra det? Jag läste väl bara Kerstin Ekman, Klas Östergren, Tranströmer och Nobelpristagare (Tranströmer hade inte fått Nobelpriset då)?

Skillnaden mellan ”finlitteratur” och ”fullitteratur” är dock inte så stor som folk verkar tro – och särskilt inte om man, som jag, bara vill skriva. För jag måste erkänna: jag läser gärna det som kallas BRA litteratur – men det är inte så jag skriver, inte alls. Mitt språk är korrekt, men enkelt. Jag krånglar inte till det. Jag skriver som jag pratar – fort och mycket. Jag sitter inte och funderar i timmar över vad jag ska skriva, jag har sällan skrivkramp, jag är inte någon som sliter med en formulering i dagar eller kastar pappersark omkring mig på golvet i raseri över att jag inte hittar rätt tonfall.

Och även om jag tycker att jag kan skilja på bra och dålig litteratur så kvarstår problemet: även det som anses ”sämre” säljer. Massor. Och jag är som sagt fortfarande inte utgiven.

Nu går det ju att ändra på det där. Så det är det jag gör. Jag ger ut mina egna böcker. För någonstans på vägen måste jag ju sluta skylla på Camilla Läckberg och istället tacka henne: hon fick mig att börja skriva. Och jag tänker inte sluta, bara för att folk har läst hennes böcker och inte mina. För något jag lärt mig på resan är att marknaden inte är statisk och att det finns plats för fler, om man bara slutar se det som att vi konkurrerar om läsarna. Det gör vi inte alls: vi är komplement till varandra. Jag skriver inte deckare, kokböcker eller barnböcker, men jag tror ändå att vi har ungefär samma målgrupp: kvinnor som gillar att läsa.

Hade det inte varit för den där Isprinsessan hade jag inte börjat.

Och hade det inte varit för Camilla Läckbergs enorma framgångar hade jag inte fortsatt.

Hur svårt kan det vara, liksom? Kan hon, så kan jag.

Translate »