Elisabeth Oweson

författare/author

Ibland skriver jag inte.

by

Alltså, det är ju så för det mesta, som bekant. Att jag nästan bara skriver i november har blivit min rytm; resten av året redigerar jag och försöker förstå det jag har skrivit för länge sedan. Det är bara en månad då jag verkligen inte har någon driv alls och det är i januari. Herregud så lång denna månad är!

Under flera år har jag sagt att ”när det är 2020, då ska jag…” – vadå? Jo, jag har närt en dröm att få jobba med Jeux Olympiques de Jeunesse. Alltså ungdoms-OS. För alldeles strax startar de – i Lausanne!

I juni öppnades portalen där man kunde anmäla sig som volontär. Jag såg det som min chans att faktiskt GÖRA något i januari, annat än att stirra i väggen och undra vad min uppgift på jorden egentligen är. Och i oktober fick jag reda på att min ansökan blivit accepterad.

I december hämtade jag ut min jacka, idag var jag på informationsträff, imorgon börjar jag arbeta – för på torsdag smäller det! Spelen kan börja.

Men hur kul kan inte detta bli? Volontärer från när och fjärran, drygt 1800 ungdomar mellan 15 och 18 år som tävlar, 50 nationer. Följ mig på Instagram, så lovar jag att rapportera om mina upplevelser!

När en bok inte blir.

by

Ja, det händer. Även om jag är ett one-woman-band har jag hjälp av andra, nämligen när det gäller omslaget. Och i det här fallet är det en mig närstående som har fullt upp med andra, lönsamma, arbeten.

Självklart hade det varit kul att få ut boken nu, men det är inget som brinner i knutarna. Det här är ingen lukrativ business, om jag säger så… Jag säger till er som jag säger till mig själv: håll ut.

Under tiden pysslar jag med allt det där som kallas julförberedelser. Och kanske läser jag en bok, eller två. Och önskar er ett gott slut på året!

Besök på månen. Eller om det var Lake Powell.

by

Den som sett ”Gravity” eller kanske några avsnitt av ”Doktor Who” vet att det finns ställen på jorden som ser ut som om de vore på månen. I just ”Gravity” är tydligen scenerna så datorjusterade att det är svårt att se exakt var de är inspelade, men i ”Doktor Who” är det tydligare. Var de är? Vid Lake Powell, på gränsen mellan Arizona och Utah. Faktiskt så på gränsen att vi, på vår båt, kunde vara tidsmässigt antingen i den ena eller den andra delstaten, samtidigt!

Husbåt på Lake Powell.

Det här är egentligen ingen sjö i riktig mening, även om det kanske var det för väldigt länge sedan. Det är en damm som konstruerades i slutet på 50-talet av energiskäl och fördämningen är imponerande. Men det är ingenting mot vad Lake Powell är! Idag är det alltså ett populärt fritidsområde, där man glider runt på husbåt (eller i snabbare fordon, men det finns oerhört många husbåtar!) och har semester.

Man måste proviantera innan man åker ut, för det finns bara några få affärer på de ställen där man kan tanka och utbudet av mat är inte så stort. Närmaste stad heter Page och den uppstod när dammen byggdes. Men där ute på ”sjön” vill man verkligen inte tänka på att handla. Det går inte att fånga det här på bild, det måste upplevas. Även den ganska begränsade tur vi tog (på grund av först hårda vindar och sedan motorproblem) gjorde oss fullständigt mållösa.

Så vad gör man då, där på sjön? Man ser på sandformationerna. Många av husbåtarna är så stora att de har (flera) vattenskotrar med sig. Själva hyrde vi kajaker.

Men mest glider man bara runt, alltså. Hade det nu inte varit så att det blivit ISKALLT de dagar vi var där hade det såklart också gått utmärkt att bada! Och fiska.

Åsikterna om USA som land går isär, men naturen är storslagen och unik, det går inte att förneka. Och att se berg från en båt är alltid lika imponerande – om du har åkt färja i de norska fjordarna vet du vad jag menar!

Naturens under

by

Det var en slump att vi hamnade i Antelope Canyon. Resan var bokad till den angränsande dammen – Lake Powell (mer om den framöver). Men när vi berättade om resmålet för en av sönerna och han kollade på kartan utbrast han ”Ska ni hit också? Det måste ni!”.

Nog har jag sett bilder på de här formationerna, men inte funderat på var någonstans det låg eller på att göra det till ett resmål i sig. Men: om vi nu skulle stanna till i staden Page, bara femton minuter från flodfåran, måste vi förstås se den.

Det finns en övre och en undre del av Antelope Canyon. Efter att ha googlat lite verkade tipset vara att se den nedre så här års, för att ljuset är vackrare. En tur kostar, med lite avgifter, drygt 50 dollar per person och pågår i en timme. Det är några branta trappstegar ned (rejäla sådana), men sedan står man där: nere i det som vatten och vind skapat genom att plöja ned genom sandlagren.

Det går inte i ord (och knappt ens i bild) beskriva hur vackert det är när solen letar sig ned och fångar sandens alla kulörer. Och en ödmjukhet inför naturens krafter lägger sig runt hjärtat. Makalöst, helt enkelt.

Memphis, Tennessee

by

Hur hamnade vi där? Bra fråga. Det är inte varje dag man svänger förbi Tennessee, om man nu inte har ett hjärta som slår dubbelslag för countrymusik, men då far man snarare till Nashville. Men Memphis har också starka musikrötter och Beale Street vibrerar av alla former av rytmer. Både BB King och Elvis har bott här, även om ingen av dem är född i Memphis. BB står för övrigt för ”Beale Street Blues Boy”.

Men förutom musiken finns här också ett oerhört intressant museum, i det motell på vars balkong Martin Luther King sköts: The Civil Rights Museum. Sällan har jag känt mig så okunnig om USA:s färgade befolknings sega kamp mot lika rättigheter – det som låter så snyggt i konstitutionen men som på inga sätt varit en rak väg. Och fortfarande inte är det, förresten. Alltså, visst har jag läst om både M L King och Rosa Parks, men därifrån till att verkligen begripa innebörden av kampen är något helt annat. När jag läste den här artikeln för några veckor sedan fick jag, tack vare besökte på Civil Rights Museum, ett helt nytt perspektiv på det som präglar stora delar av USA.

På den mindre allvarliga horisonten kan man inte missa Graceland; det hus Elvis Presley köpte till sig och sina föräldrar när han bara var 22 och där han bodde fram till sin död. En stilstudie i 70-talsinredning med håriga mattor i taket (!) och ett mediarum som är underbart illgult. Resten av upplevelsen på Graceland är som ett ledsamt Disneyland, men som sagt: själva huset är värt besöket.

Vi bodde faktiskt i en annan ganska märklig byggnad: den här outdoorsaffären, i form av en pyramid.

Här inne finns det både sötvattens- och saltvattensakvarier, krokodiler, båtar (!) i en inomhusdamm och allsköns vapen: allt från fiskespön till armborst och en enorm mängd skjutvapen. Att döda ett djur verkar vara målet. Nackdelen med att bo i en pyramid med balkong ut mot butiken är att man inte vet om det är natt eller dag. Men när dörrarna stängs får man lite känslan av ”En natt på muséet”… Kul och lite kitchigt, helt enkelt.

Translate »