Att älska ett land: Italien

Jag längtar till Italien.

Nästan jämt, faktiskt. Jag är galen i Italien. Kanske ännu mer galen i det där landet när jag inte är där än när jag är det.

Det började av en slump, med språket: vi skulle åka på klassresa till Rom i tredje ring, vi som läste latin. Och vi var några stycken som tyckte att det kunde vara kul att kunna lite italienska innan vi for dit – och frågade vår gympalärare, som också var italienskalärare men som inte hade några elever, om hon kunde ha en kurs med oss. Det kunde hon. Ah – det här ska jag återkomma till, tror jag, mig och italienskan – så vi bryter här och går rakt på Italien istället.

Min familj har lärt sig att det inte finns en chans att undvika Italien, åtminstone en gång om året. Vi gjorde ett försök och hyrde ett hus på franska Atlantkusten en sommar – det regnade nästan hela tiden, jag satt under en fleecefilt och läste ”The Hunger Games” som jag hittat i bokhyllan i huset. Inget fel med den läsupplevelsen, tvärtom, men den uppvägde inte på långa vägar det massiva felbeslutet att inte åka till Italien.

Det mesta i upplevelsen har att göra med att jag behöver tina upp efter vintern. Jag måste få sänka axlarna, sitta i en tunn kofta sent på kvällen utan att frysa. Ligga helt stilla under ett parasoll och läsa böcker. Äta enkel, god mat som smakar sol. Inte behöva tänka på tjocka tröjor, långa byxor eller strumpor (jag hatar strumpor, för övrigt), att kunna packa en liten, lätt väska med tunna sommarklänningar och badkläder, att inte räkna med andra temperaturer än ”varmt”. (För den som undrar: nej, jag reser ändå inte utan ett par långbyxor, en vindjacka och en kofta – jag är ju svensk! Men det är väl principen som räknas?)

Första gången vi hyrde hus i Toscana var sommaren 2001 och sedan dess har vi i princip återvänt till Italien varje år – ibland inte på sommaren, men i så fall om hösten. Men ända sedan den där första gången bländades vi nog alla av att det är ett enkelt land att resa till och i med barn. Jag har alltid sagt att för våra, som åtminstone då inte hade några som helst problem att livnära sig på pizza, pasta och glass, var det himmelriket, men också för att två blonda små pojkar får onödigt mycket uppmärksamhet både för att de är blonda och för att de är barn. Det gjorde vårt liv mycket enklare, mycket gladare, mycket lugnare – att de åt och att de fick tillåtelse att vara barn.

Sedan dess har vi varit mycket i Toscana, men också i Puglia, le Marche och Salento, i Rom, Milano och Bologna. Och varje år brukar vi ändå enas om att vi åker tillbaka och det finns flera anledningar än värmen och maten. En av dem är att det finns så mycket att se, när man tröttnat på att bada. Att både natur och kultur är lättillgänglig och att det finns något för varje öga, från etrusker till nutid.

Så: nu åker vi snart! De lätta semesterväskorna är packade, vi förbereder oss för en kanske alldeles för kort resa, men jag har längtat i flera månader. I år går resan till Sicilien. Med lite tur uppdaterar jag på Facebook, så får ni se. Och så önskar jag skön semester!