Image courtesy of National Novel Writing Month.
Du som får mitt nyhetsbrev (skriv in dig här bredvid, om du vill ha det!) vet att november för mig numer är synonymt med NaNoWriMo – National Novel Writing Month. Målet är att skriva 50 000 ord (inte tecken) på 30 dagar. Det är 1667 ord per dag, vilket inte låter som särskilt mycket. Ändå är det lätt att vackla.
Det här är mitt åttonde NaNoWriMo-år och nu, på dag 8, slår det mig precis som alla andra år att det här inte handlar lika mycket om att skriva som om att inte ge upp. Oavsett om man som jag ser det som ett arbete eller som en regelrätt utmaning (det är det för mig också…), och hur inspirerad man än är eller hur privilegierad man än känner sig för att man kan ägna sig åt att skriva, tror jag att man någon gång hamnar i läget ”äh, inte idag, jag har ingen inspiration”. Och det finns ju en massa andra saker att ägna sig åt (förutom ett jobb, vilket de flesta har): just idag kan man till exempel följa det amerikanska valet i direktsändning. Hela dagen.
Du kanske har bättre pli på dig själv än jag, men här är tre saker jag har lärt mig på vägen:
1) Ha ett skelett att hålla dig till.
Självklart utvecklar sig storyn på vägen, men att veta vem det är man skriver om, vad problemet är och hur det ska sluta är en bra hjälp de dagar då inspirationen tryter.
2) Inspirationen kommer inte flygande. Sätt dig ned.
Rumpan på stolen är enda sättet att få något gjort, tro mig. Och det känns mycket bättre när man fått ned de där orden än om man skulle ha vikt tvätt, slötittat på TV eller städat skrivbordet. Igen.
3) Det är bara är 30 dagar.
När det är som motigast gäller det att säga sig att det är en kort period man ägnar sig åt det här, som faktiskt är roligt! Och att när de där 30 dagarna är slut är det fantastiskt att se tillbaka på det man åstadkommit. Att man gjorde det. Att man är en sådan där som skriver.
Kaffe? Smågodis? En särskild Spotify-spellista som peppar? Alla trick är tillåtna. Och med det återgår jag till det jag skulle göra idag, vilket så klart inte var att blogga… Oh well. Ingen är perfekt.
